Följ… lyssna på din kropp och njut mer!! Det är dags för nytt nu.
Det handlar inte om att vi inte ska måna om våra kroppar… Det jag delar i denna text är att vi glömmer det absolut viktigaste; att måna om även våra själar och våra hjärtan. Om att vila och ”vara mer i varandet”
Ska vi låta skärmarna ta över vårt samhälle?
Alltför ofta går jag förbi parken och ser föräldrar djupt insjukna i sina mobiler. Barnen försöker söka kontakt; ”pappa, pappa” eller ”mamma, mamma”; titta vad jag kan, varav de bemöts med ett ”mm:ande” utan att föräldern i fråga ens lyfter blicken från sin telefon…
Barn behöver bli sedda och hörda och jo: de märker visst när de vuxna ”låtsas lyssna” för att de hellre vill kolla senaste inlägget på instagram.
Du som förälder är en förebild för ditt barn och det är vi vuxna som ska visa barnen vägen framåt…
Det finns inget som heter ”ja men så ser samhället ut nu, allt ska va digitaliserat”. Nej; för det är ju vi som skapar detta; vi vuxna..
Hur ska kommande generationer lära sig interagera med varandra, lära sig vara en god vän, värna om varandra, djuren och moder jord om allt kretsar kring skärmar?!
Så som samhället ser ut idag kommer vi längre och längre ifrån varandra, ensamheten är större än någonsin, människor mår sämre och sämre och vi blir helt frånkopplade från naturen och vet knappt längre hur vi ska umgås utan skärmarna…
Samtidigt ifrågasätts det varför fler och fler diagnostiseras?! Barn blir understimulerade av all skärmtid! Barn behöver leka, använda fantasin, vara ute i naturen. Barn behöver ha närvarande föräldrar och då menar jag inte bara fysiskt närvarande. Barn behöver socialisera med varandra OCH ja; barn behöver även att någon visar de gränser och inte bara ”slänger till de en iPad”. Utan detta undrar jag vart detta samhälle ska sluta…?!
Jag är själv mamma till en underbar liten flicka❤️. Lilla Holly.. hon är snart 7 månader och när jag är med henne lägger jag undan min telefon. Jag ser in i hennes ögon, vi skrattar ihop, busar och myser. Jag är egen företagare och får dagligen många mail och samtal men när jag är med Holly är det HON som är mitt fokus. Och när jag jobbar är det jobbet jag fokuserar på.
Jag kommer att lära henne hur man är en god medmänniska, hur man värnar om djur och natur… jag kommer ta med henne ut i skogen för att bygga koja när hon blir äldre. Vi kommer att tala om känslor och vikten av att våga visa de och tala om de… Jag kommer att ge henne all den trygghet hon behöver och se henne för den unika individ hon är. Jag kommer att stå upp för henne när och om det behövs och främst av allt kommer jag att SE och LYSSNA på hela henne ❤️❣️.
Så till er alla vuxna; lägg bort skärmarna när du inte absolut behöver de. SE varandra och era barn. Och till skolsystemet säger jag; minimera skärmtiden för barnen!!!
Det är ju vi som skapar vår framtid och om ingen förändring kring detta ”skrämmande fenomen” görs så undrar jag vart samhället ska sluta…
För många pekpinnar och om att våga följa…
Stressen i många är total… Gluten ska vi inte äta för det är ”dåligt”.. Socker är farligt och bör tydligen bannlysas. Fett intages endast i måttliga mängder och givetvis då ”nyttiga fetter”. Kolhydrater ska vara endast långsamma och Gud förbjude om de råkar vara snabba då och då. Raw food, paleo, GI, LCHF, 5-2… Dieterna är många… Ovanpå detta så ska det givetsvis tränas också; helst minst 3-4 dagar i veckan och då självklart varierad träning. Tabata är ju poppis (eller åtminstone var; jag håller inte räkningen längre..) då får vi ju en maxad träning på superkort tid så att vi kan stressa vidare någon annanstans.. Till karriären exempelvis. Jo för visst ska vi göra karriär också annars är vi ju inte någon.. Mammalivet är viktigt också. Helst 3 barn i lagom ålder emellan. Att vissa inte ens kan få barn det är tydligen inte relevant i dagens samhälle. Det samhälle jag lever i… Och jo just det; när man fött barnet så ska det helst inte gå längre än någon månad Max innan man ska va tillbaka i träningen igen. Helst då givetvis ha gått ner alla mammakilona och tillbaka i formen man va innan…
Tycker ni det låter rimligt? Det tycker inte jag. När ska man hinna njuta då? Hänga i skogen och strosa… Äta god mat; precis vad man vill utan restriktioner? Vilan då..? När ska den hinnas med? Eller ”bara varandet”?
Hade det varit jag för 4 år sedan så hade jag säkerligen levt som ovan.. Och ett konstant dåligt samvete hade gnagt i mig att inte räcka till.. att inte ha fått in alla mina träningspass enligt planen.. att inte ha hållit den strikta kost som jag brukar… jag hade säkerligen varit helt slut men inte tagit någon större notis om det utan kört på lika hårt som alltid. Jag hade fortsatt förminska mig av rädsla för att ta för stor plats. Jag hade fortsatt ha kontakt med min biologiska familj bara för att ”man ska ha det” även om jag inte hade mått bra i det. Om jag hade gjort vad som ”förväntades” av mig så hade jag drivit en framgångsrik träningsblogg och fortsatt driva mitt företag inom hälsobranchen.. Men trots många rädslor och funderingar kring vad folk skulle tycka och tänka så följde jag min inre röst och vägledningen jag fick… Jag följde mitt kall och det jag är ämnad för; att hjälpa många och stort och driver idag ett företag där jag jobbar som medium och healer. Ja tänk va ”konstigt” av mig. Hur kan man jobba som medium… Va ”flummigt”… Den andliga världen skrämmer så många och det är delvis det jag har en förhoppning om att ändra.
Jag har vandrat en tuff jordisk väg i livet och jag föddes med gåvor.. Jag älskar människor, moder jord och djur och jag är här på jorden för att göra skillnad❤️🌈🌍…
Jag tackar för att jag vågade bryta mig loss… Jag är glad och stolt över hur mycket kontroll jag släppt. Jag är fri att kunna njuta av allt; mammalivet, mitt företag, maten, kärleken, naturen, vilan, varandet, min andlighet… Jag är fri och tacksam och kommer aldrig någonsin att gå tillbaka till hur jag levde då.. Det var inget ”liv” utan ett konstant jagande, stress, press och njutningen existerade inte ens.. Varje dag gick jag emot mitt hjärta och min själ.. Jag ville behaga andra och vågade därför inte följa vad jag själv ville..
Nej: vet ni vad, jag tycker det är dags för nytt nu.. Dags att vi börjar leva lite. Dags att släppa lite på kontrollen och faktiskt njuta också.. att göra vad vi vill och inte enligt vad ”ramarna” säger… Så följ DINA drömmar och strunta i vad som är ”rätt eller fel”… Våga lyssna till din intuition, din inre röst för det finns ingen röst som kan leda dig bättre…
Dröm, våga, släpp, lev och njut. Nog för att vi lever flera liv enligt vad jag tror men nu är vi här och nu, i detta jordeliv så gör allt du egentligen vill och våga vandra din väg utan att följa alla andra ❤️.
Med en innerlig värme och mycket kärlek från Alin
Vår läkande natur!!
Äntligen blir det mer och mer uppmärksammat; naturens läkande kraft och magiska effekt på oss🌲🌳⭐️.
I flera år jobbade jag i hälsobranchen. Jag är PT, hälsocoach och kostrådgivare i grunden med studier både i Sverige och USA. Det var givande och roliga år att få jobba med människor på det sättet och jag tar fortfarande emot pt-kunder MEN jag tyckte redan för några år sedan att något fattades inom hälsobranchen… Det räcker inte med att träna och ”äta rätt”.. Vi talar alldeles för lite om vilan.. varandet.. vistelse i den läkande naturen🌲💫.. Fler och fler blir idag sjukskrivna på grund av utmattning. Jag vill få fler att förstå vikten av att ”släppa taget”..
Vi behöver inte vara så ”duktiga” hela tiden. Jag har varit en ”duktig flicka” majoriteten av mitt liv med en en extremt hög ambitionsnivå och målfokus. Jag har vänt ut och in på mig själv för att prestera, behaga, vara till lags. Jag har tränat tills kroppen sa ifrån och sagt ja mot min vilja på tok för många gånger. Jag höll på att gå sönder..
De senaste dryga två åren har jag spenderat en stund varje dag i natur. Jag har stått mot träd, suttit i mossan och lyssnat på fåglarna. I naturen har jag släppt ut fler tårar än någon annanstans.. Förr hade jag var dag ett stark behov av träning.. Idag är det behovet utbytt mot ett starkt behov av natur 🌳🌲.
Jag säger inte att endast naturen har hjälpt mig att läka. Vad jag däremot säger är att naturen är en av de sakerna som hjälpt mig mest i min läkning. Jag avslutar med att säga hur viktig den är för oss och hur måna vi bör va om den🌳🌲❤️🌍.
Allt gott och en massa värme från mig ❤️🌅.
Fortsättningen.. Intervjun och mina ocensurerade svar!
Efter att mitt tidigare blogginlägg om Ortorexi blev så uppmärksammat och påverkade många så blev jag i förra veckan intervjuad av en tidning . Deras syfte med intervjun var att få fler att uppmärksamma denna ”osynliga sjukdom”, att förstå baksidan av hälsohetsen.
Med all välmening gjorde de detta men efter att själv ha läst artikeln kände jag hur Alin liksom ”försvann” och med det, mycket av det jag står för. Jag klandrar de inte då de säkert kände de ville ”anpassa intervjun efter målgrupp” men för mig, som är här på jorden för att hjälpa och nå ut, känns det oerhört viktigt att ni får läsa den ”ocensurerade versionen”, den nakna sanningen… Den som jag hoppas kan hjälpa fler.
DÅ NU
Namn: Alin Bistoletti
Ålder: 34 år
Sysselsättning: Egen företagare. Vägledare (för det själsliga och fysiska). Andlig/medial vägledare, healer samt personlig tränare.
Familj: Sambo Mattias 43 år, två bonusbarn; Axel 9 år och Alicia 11 år, hunden Gringo 1 år, kaninen Mio 4 år samt bebis på väg.
Berätta kort om vem du är:
En kvinna som har upplevt mycket sorg och smärta, som prövats av livet igen och igen men som tack vare att jag följt mitt hjärta har funnit min väg, kunnat läka och kan tack vare min resa hjälpa andra att läka och finna sina vägar. En livsnjutare som varje dag känner tacksamhet för vem jag idag är, vad jag gör och allt fint jag har omkring mig; all kärlek jag får uppleva.
Hur det gick till när du blev sjuk i ortodoxi?
Oj, denna fråga kan man ju i sig skriva en bok om (skämt åsido)… Jag ska försöka att fatta mig kort om det går. Min smärta började redan som barn då jag var ett mycket känsligt barn. Hemma var det väldigt bråkigt och mamma mådde ofta dåligt p.g.a pappas och hennes relation. Jag tror inte det var endast en orsak utan många många år av smärta jag burit på som ledde till min ortorexi.
Under loppet av två år så; bodde pappa kvar i Saudi-Arabien men lämnade oss för en ny kvinna som knappt ville veta av att vi fanns och gjorde allt för att hålla pappa ifrån sina tre barn. Mamma mådde dåligt, vi flyttade från vårt hus, vår hund dog, min gammelfaster som jag stod nära dog, jag stod i skolan upp för de som var mobbade och blev i min tur då utsatt själv, min ”fadersgestalt”; han som vi växt upp med som vår pappa dog över en natt och jag fick aldrig hjälp med att bearbeta sorgen. När jag var 15 år hade jag dödslängtan, det gjorde så ont att leva och jag hade oerhört svårt med hur pappa behandlade oss barn och att han i all sorg vi befann oss; inte fanns närmare. Jag grät mycket här och kände mig oerhört ensam.
Som en slutsummering på frågan hur det gick till när jag blev sjuk i ortorexi så vill jag säga att jag aldrig kände jag dög. Jag sökte febrilt efter en identitet och fann min i träningens värld.
När förstod du själv att du själv att du var sjuk?
Oj svår fråga.. Det var nog först när jag mötte min nuvarande sambo Mattias som jag på riktigt både ville och kunde läka. Han är den första någonsin jag är trygg med, som älskar mig för den jag är, förstår mig och ser mig. Den första ”klippan” jag haft i mitt liv.
Hur regerade omgivningen på din diagnos?
Det var just det; ingen reagerade någonsin. Ingen sa något. Eller jo; min mamma pikade då och då att jag tränade så mycket men berömde mig samtidigt för min disciplin vilket måste ha skapat en förvirring i mig tänker jag nu.
Förändrades du som person i och med sjukdomen och i så fall hur?
Alltså ni menar vem jag är idag? Jag kan säga att tack vare ”sjukdomen” så kan jag idag hjälpa andra. Alla år då jag ”slog på min kropp” och kände jag aldrig dög har idag gett mig en ödmjuk inställning till min kropp. I mitt yrke har det varit ett helt otroligt bra redskap att ha då jag direkt ser signaler när människors hälsofokus går till överdrift. Jag jobbade mer med träningen förut och hjälpte även människor med viktminskning och fokuserade då mycket på balansen för de; att vila mer och att försöka få de att njuta av maten. Ja eller av livet i allmänhet.
När kom vändningen?
Här blir svaret samma som ovan; när min sambo trädde in i mitt liv. En kärleksfull och trygg man och den första sådana jag haft. Jag behövde liksom inte prestera för att vara älskad längre. Dessutom är han kock och jag som älskar mat fick inte ihop det längre med min strikta kost och hans goda mat och avslappnade inställning till livet.
Vad har varit din drivkraft bakom ditt tillfrisknande?
Drivkraften…?! Att jag var så in i norden trött på att vara ”fånge i min egen kropp”, att jag aldrig fullt ut kunde njuta av livet för att jag kände jag ju behövde prestera och hålla kontrollen.
Hur har ”vägen tillbaka” till livet sett ut?
Oj oj, mycket guppig, många tårar.. Jag har på riktigt fått utmana mig själv och BESTÄMT mig för att läka en gång för alla. Och med läka menar jag ALLA mina sår jag bar på då de tillsammans var faktorer som utlöste ortorexin.
Jag har jobbat mycket med förlåtelse; både till mig själv och andra som orsakat mig smärta. Rent konkret träningsmässigt så fick jag tvinga mig själv att ex lyfta lättare vikter på gymmet, springa långsammare, gå långsammare. Ja, ändra hela mitt tempo. Jag kan berätta om ett tillfälle då Mattias och jag skulle träna på ett utegym och en av övningarna var att hoppa upp på en stubbe. Det fanns tre olika nivåer på stubbarna och medvetet så valde jag den lägsta (vill här tillägga att jag tidigare hade valt den högsta bara för att jag kunde och inte då hoppat upp en eller två gånger utan hoppat tills jag var helt slut). Min sambo hade vid den tiden inte helt förstått hur sjuk jag varit och sa i all välmening; ”-men högre klarar du Alin”. Jag minns hur jag nästan fick tårar i ögonen och sa bestämt; ”-ja, jag klarar högre men nu försöker jag faktiskt utmana mig själv.”
Har du haft delmål i ditt tillfrisknande?
Nej nej, inga sådana alls. Jag har haft på tok för många mål och delmål i mitt liv så med denna resa har jag följt… Följt min känsla, haft inre dialoger med mig själv och viktigast av allt; jag har satt mer ord och släppt ut fler tårar med Mattias än jag någonsin gjort med någon. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag har kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse och fulla stöd. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse.
Hur är din relation till psykisk ohälsa i dag?
Min relation till det idag…?! Jag ser hur många som behöver hjälp och det är där jag ser min solklara roll. Det är intet för intet jag har upplevt all smärta jag gjort. Idag ser jag hur mycket våra själsliga sår skapar dessa sjukdomar, rädslor etc. Jag får dagligen hjälpa människor och hade inte kunnat det utan min egen resa.
Hur uthärdar du dåliga dagar eller jobbiga situationer i dag?
Har ärligt talat aldrig ”uthärdat” jobbiga situationer eller dåliga dagar bättre än idag. Jag ser så klart på det nu. Förut var min blick mer grumlig om man kan säga så och jag bar på så mycket rädslor. Idag känner jag mig väldigt orädd och stark. Stabil som ett träd skulle man nog kunna säga. Jag ser idag tillbaka på mitt liv; tackar livet för all smärta, förstår varför jag upplevt allt jag gjort men bestämt mig för att jag inte vill ”falla offer” för de omständigheterna utan vill vara fri från den gamla sorgen och smärtan.
Vad ger dig motivation i vardagen?
Kärleken inom mig och runtomkring mig. Att jag gått från det jag gjort till vem och vart jag är idag. Jag påminner mig om det ibland om jag är lite låg någon dag; att ”tänk Alin; hur liten och rädd du var och se vem du blivit och hur många du hjälper.”
Varför tycker du att ortodoxi är viktigt att lyfta?
För att jag tycker att det råder en skrämmande hälsohysteri i vårt samhälle som skapar en enorm press och stress i människor. Det är för mycket prestation och för lite vila och varande. När hinner människor njuta undrar jag? Eller gör de ens det? Min förhoppning är att kunna hjälpa ännu fler genom att jag delar min historia. Livet är till för att njutas av!!
Vad gör du/jobbar du med i dag?
Jag jobbar som vägledare. Mao; jag vägleder människor själsligt och fysiskt. Jag hjälper de att läka, komma vidare, följa sina hjärtan och att växa som människor. Nå sin fulla potential kan man säga.
Varför är det viktigt för dig att nå ut med min historia?
Svaret blir liknande som ovan men vill här tillägga; det går att läka och bli fri. Livet är inte till för att levas i ”kedjor” där vi fastnar i prestation och rädslor. Vi behöver lära oss att njuta mycket, mycket mer. Jag vill också här dela min inställning till livet; att allt har sin mening även om vi inte alltid förstår det i stunden. Livet prövar oss alla på ett eller annat sätt sen är det upp till oss själva vad vi vill göra med det. Men njut mer och se till allt du har omkring dig utan att alltid jaga det du inte har i hopp om att det ska göra dig lyckligare.
Vart kan man vända sig om man känner igen sig i din historia?
Till mig skulle jag spontant säga då. Ärligt talat så vet jag inte om det finns ”hjälpcenter” eller liknande men jag jobbar ju med att hjälpa och vägleda människor så de som vill är välkomna att höra av sig. Sen förstår jag att inte alla hör av sig till mig men min spontana känsla är att du vänder dig till någon du litar på och som kan slussa dig vidare. Det viktiga är att du inte bär på allt själv utan ser det som att ta hjälp är en styrka och inte en svaghet.
Vad är din största dröm just nu i livet?
Här får jag nog säga drömmAR… Jag vill nå ut större så att jag kan hjälpa fler. Mitt hjärta bankar starkt för djur och natur så där har jag redan nu lite planer och funderingar på vad jag kan göra. Min sambo Mattias och jag har en gemensam dröm om vad vi vill skapa. Kan inte avslöja några detaljer men kan säga att det är något vi skulle älska att göra samt något som kommer att förändra fler människors liv till det bättre. Nu fanns det ingen begränsing i denna fråga va 😉 ? Så jag säger barn också. Jag vill gärna hjälpa barn. Det är så många barn som mår dåligt, som är känsliga och feldiagnostiseras. DET brinner jag mycket för också.
Med mycket värme,
Alin
Ortorexi, läkning, mina olika kroppar och varför jag älskar denna mest.
När jag var 15 år började allt… Jag hade redan vid den åldern upplevt mycket smärta och trauman; förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, hade en frånvarande pappa som flyttade till Saudi-Arabien när jag var 11, vänner som svek och som för många i den åldern; hjärtesorg kopplat till killar. Detta; för att bara nämna några av smärtorna jag upplevt.
Jag kom från en högpresterande familj med en pappa som alltid flytt in i träning. Vid den tiden hade jag inte direkt någon sund förebild och visste alltså inte hur jag skulle vara eller hur jag skulle hantera smärtan jag bar på, den ångesten som jag vaknade med varje morgon som ett svart hål i min kropp.
Den sommaren tillbringade jag på ett Österrikiskt internat; en sportskola där träning låg på schemat varje dag. Det var roligt. Ja så roligt och fick mig att må så bra så att jag tränade maniskt; flera gånger per dag. Med det ökade givetvis också min aptit då jag förbrände hiskeliga mängder energi; något jag då inte förstod. Så när en klasskamrat till mig kommenterade mina stora portioner bröt jag ihop…
Varje kväll innan jag la mig tog tvångstankarna tag i mig och jag var ”tvungen” att göra; 40 armhävningar, 50 sit-ups och 40 rygglyft. Detta fortsatte; varje dag i många års tid. Oavsett trötthetsnivå eller dagsform. Jag kände mig helt enkelt tvungen för att ens kunna sova med gott samvete.
Så gick åren och manin för mat och träning ökade. Jag var i absolut ”topp-form” och höll mycket strikt koll på både träningen och vad jag stoppade i mig. I fler år förbjöd jag mig att äta något onyttigt. Det var alltså nolltolerans till både pizza, godis, läsk, chips, pommes eller annat som jag ansåg onyttigt. Smöret skrapades bort från smörgåsen och alla produkter var lätt-produkter (vad jag då trodde var de mest hälsosamma alternativet).
Vid 19 års ålder var jag som ”sjukast”. Jag tränade 6-7 dagar i veckan varav en träningsdag kunde börja med 40 min snabbt på löpbandet för att sedan fortsätta med ett en timmes boxpass och sedan avslutas med 60 minuter intensiv yoga. Jag hade magrutor och fick oerhört mycket komplimanger för både min kropp och min disciplin.
Utåt sett var jag glad och sög åt mig av alla komplimanger jag fick av både min mamma, vänner och killar men inom mig rådde en djup förtvivlan. Jag kände mig fången i min egen kropp och visste inte hur jag skulle bryta mig fri.
Åren gick och min mani att leva ”hälsosamt” höll mig fortfarande i sina klor. Ingen såg eller vågade fråga hur jag egentligen mådde. Jag började att studera kost och träning i USA för att sen fortsätta mina studier i Sverige. Där var det många omkring mig som liksom jag; tränade maniskt och åt en strikt kost och jag tror det också var därför ingen direkt reflekterade över hur sjuk jag egentligen var. För det är just det; att leva ett ”hälsosamt” liv anses i mångas ögon vara ”sunt” och ”duktigt” när det i själva verket är direkt farligt och osunt!!
Jag började träna med en PT och var fysiskt starkare än någonsin. Jag ville ha ett mål. Ett mål med min träning och något jag kunde fokusera på så jag anmälde mig till en fitnesstävling där man skulle tävla i fem olika styrkegrenar. Jag tillbringade nästan varje dag på gymmet eller i löpspåret. Att jag i över ett års tid lidit av hälsporre och haltade ur sängen varje morgon var inget som då bekom mig. Träna skulle jag. Punkt. Till vilket pris som helst.
Så en dag sa kroppen ifrån. Jag skulle göra marklyft och det gick inte. Smärtan var olidlig. Jag gav upp den övningen och gick på bänkpress istället men bröstmusklerna skrek av smärta. Min tränare sa att jag nog behövde träna lite lättare, något jag inte alls ville höra.
Veckorna gick och jag fick för var dag jag försökte träna, inse att kroppen ville inte mer. Den var helt slut och sa ifrån att nu får det vara nog! Det var många tårar som kom i den vevan. Jag ville inte inse varken att min träning gått för långt eller att jag var skadad…
Så kom sommaren 2013 och det var där allt tog sin vändning… Jag mötte en man. En underbar man som även var kock. Han var den första att verkligen se mig, höra mig och älska mig ovillkorligt. I början av vårt förhållande fortsatte mitt maniska beteende. Jag varken drack alkohol, åt gluten och socker intogs bara i ytterst små mängder.
Men så gick tiden och sakta men säkert släppte ”sjukdomen” sitt grepp om mig. Jag hade äntligen insett att jag inte alls ville leva som en fånge i min egen kropp och att det enda sättet att frigöra mig från det var att utmana mig själv. Så jag tog fler och fler träningsfria dagar, införde mer och mer i min kost. Saker jag inte stoppat i mig på många år. Det var fortfarande en röst inom mig som försökte få tillbaka mig i sitt grepp.. En ångest varje gång jag åt något jag tidigare ansett ”onyttigt”.
Snart 4 år har nu gått sedan vi först möttes och jag är äntligen fri! Fri från all mani, fri från fångenskapen jag levde i i så många år. Idag tränar jag inte alls som jag då gjorde. Jag är ute i naturen timvis varje dag. Jag mediterar. Jag yogar om och när jag vill och inte för att jag måste. Jag äter precis vad jag vill och njuter av varje tugga. Ja, för jag älskar mat och att då kunna njuta som aldrig förr är en frihet som är svår att sätta ord på.
Idag är jag gravid i 6:e månaden och i vår kommer min älskade sambos och mitt första barn. Jag ser mig själv i spegeln nu och älskar min spegelbild mer än jag någonsin gjort. Jag klappar min mage och njuter av varje sekund jag får uppleva denna känsla. Denna heliga, välsignade känsla.
Ortorexi, som jag led av, drabbar fler och fler och det är dags att den lyfts fram i media och blir mer uppmärksammad. I detta ”hälsofokuserade” samhälle vi lever så är det ännu viktigare att det lyfts fram att det ”hälsosamma” även har en baksida som allt för få talar om.
Livet är till för att njutas av. Vare sig det är av mat, natur eller vila. Följ din kropp. Lyssna till ditt hjärta, din själ och din kropp. Be om hjälp när du behöver och tro inte att du behöver klara allting själv.
Och sist; du är aldrig ensam!
Med innerlig värme,
Alin
Känsliga barn och alla diagnoser
Kära medmänniskor✨.
Jag har något viktigt att dela. Det gör ont i mitt hjärta av att se alla barn diagnostiseras till höger och vänster. Är det inte ADHD så är det Asperger, autism eller add. Personligen tror jag inte på diagnoser av sådant slag.
Vad vi människor glömmer är att det finns andliga, öppna och känsliga individer här på vår jord som är här för att lära oss saker. Dessa människor skiljer sig av det slaget att de tar in mycket i deras omgivning. Känner in, känner av och detta är på ett energimässigt plan. Alltså långt ifrån vad våra logiska hjärnor säger oss. Detta går inte att ”ta på” utan sker bara inom dessa öppna, känsliga själar.
Att då lägga till denna frånkoppling från natur som råder i det nutida samhället, all skärmtid, det snabba tempot som är. För lite paus för vila, att bara vara. Och att på det; ge barnen medicin för att de har sk ”adhd”… När det de behöver egentligen är…
-Mer ro
-Mer vistelse i naturen
-Mer lugn i sin omgivning
-Mindre tid framför skärmarna
-Mindre tillsatser i sin mat
-Lugnare skolmiljö
-Massor med kärlek och tillgivenhet
-Förstå att de är unika i sitt slag
Jag är helt medveten om att det kommer att vara en del som blir ”upprörda” av detta inlägg men det bekommer mig inte då jag har en ren och god intention i allt jag gör och så även i detta.
Varför råder det en sådan rädsla kopplat till det andliga? Varför vill många inte ens försöka förstå att det finns mer i livet och här på jorden än allt vi ser och kan ta på.
Med massor av värme från Alin
It’s his birthday…
Three years ago; this man entered my life and swept me away. The first time I saw him I was sitting next to my sister at the dock waiting for our dad.. I looked up, spotting the most handsome man walking towards us. Our eyes met and it was a moment when time stood still. I simply couldn’t take my eyes off of him. It turned out that he was one of the chefs at my sisters restaurant where I was supposed to help out a week later.
I will never forget the first time I entered the kitchen and our eyes met again. I didn’t know what was happening to me. All of a sudden I turned into this shy ”school girl”, not knowing what to say..
That was how it all started… I had the best summer of my life and for the first time, I knew I had met the love of my life. I was the happiest I had ever been but also more scared than ever. What if he would disappear and leave… Simply walk out of my life; leaving me with a broken heart. I couldn’t bare it happening to me once again. I was so scared and traumatized by all the bad things that had happened to me in my life. I was terrified of having to experience another trauma. So I tried to protect my heart by not entirely letting him in…. I had made a promise to myself, never letting myself getting hurt again.
But he was confident and brave and so full of love that as time went by I lowered my guard and slowly, oh so slowly I let him in….
A little more than three years have now passed. The day he entered, my whole life changed for the better. I am so safe now that I have been able to heal my old wounds. I have cried more than I ever had because I have felt safe enough to let the tears out and I have loved more than ever because I have finally realized what love is…
This man is the most beautiful man and soul I have ever met. He is the bravest, most loving and caring person.. With him I am the woman I am supposed to be❤️.
Dear women; it’s time we learn to love our bodies and ourselves..
My whole life I have been in control of my body. I used to have a six pack, muscular arms and fat no where to be found. Until a year ago I had never seen a cellulite on my body. Was I happier back then…? No!
The pressure of upholding that ”perfect” body took so much energy out of me. Having a toned and strong body was part of my identity back then. I thought that was all that I was; an insecure girl with a fit body.
Most of you might have read my previous post about orthorexia so I’m not going to repeat myself and tell you that story all over again but I still want to raise this important subject once again.
Media and social media focuses so much on ”ideal bodies”, the latest fitness trends, the newest diets and it upsets me how many young girls believing that having a skinny/toned body is ”THE ideal”. Young women who have eating disorders… Young women posting images of themselves wearing underwear; tucking their bellies in.
I have spent the majority of my life working out on a [more than] regular basis; never resting, avoiding unhealthy food, looking myself in the mirror and no matter how toned I was; not liking my body. I have always loved food but I could never really enjoy it because all I could think of was how long it would take for me to burn the calories that I had just eaten.
Until my body, a few years back, ”broke” trying to tell me to stop pushing it, I never really knew what ”rest” was… What enjoying life and food was.. I know I’m not alone having been on this journey and if I; by sharing this post; can affect one person then it’s more than worth it.
I now stand in front of the mirror, looking at a feminine and curvy body (with a few cellulites here and there). A beautiful body that I am, for the first time in my life; learning to fully love and appreciate. A few hours ago I swam in the ocean, enjoyed the rain while swimming. On my way back home through the forest, I stopped for a minute, closed my eyes, felt the rain pouring over my face while listening to the birds singing. These are moments now that I so genuinely enjoy. More than I have ever enjoyed one single hour at the gym…
I love being a woman with all that there is to it and never again will I feel guilty not working out or guilty enjoying a delicious meal. Life is meant to be enjoyed and I sure will! So tonight I will enjoy a glass of red wine, a delicious meal cooked by my love and the company of my loved ones surrounding me.
The real me…
This is me now… A nature’s child. An animal loving person. A confident woman full of love for myself and others. A 33 year old woman standing my ground. Yes; I now stand my ground and from now on; I always will!
I will speak my truth and walk my path. I will stand up against injustice, I will spread my light and share my wisdom. I am here for a reason; to help change the world for the better. That’s my mission, my calling…
From the beginning I always felt different; sensitive and not like others. My life’s journey has been rough, challenging. I have been through darkness and trauma. For the majority of my life I have felt diminished and insecure. I have been so scared… Scared of not being loved. Scared of not being accepted for who I truly am. I have been scared; terrified of people leaving me. Of being abandoned. Until now….
For the last few years; I have been on ”my healing journey”. I made a decision that I no longer were willing to carry my heavy burden; my past. So I searched… Searched for help. Because I knew I couldn’t do it alone. So I went to see a therapist.. And then another one.. Then a medium crossed my path and that’s where it truly really started. Then I went to a healer.. And I took help from a shaman. I searched for the right help for me and I found it.
And so the tears started flooding.. The old pain resurfaced and the memories all came back. Yes; it came back and resurfaced because it had to. Because that was the only way for me to release it. Was I scared; yes. Was it worth it? YES!
Because now I’m free and most of all; I am me! The real me. The person I am suppose to be. And the most important thing; I am no longer scared. I am no longer a prisoner of my past. I am free and ready to make a difference.
With love,
Alin
Min mening…och vart jag anser vi bör lägga fokus.
Sitter för närvarade och bläddrar i ett populärt magasin där jag läser om Åhléns nya koncept där man inte längre ska dela upp pojk/flickkläder på sina avdelningar utan man ska sortera på storlek istället.
Varför kan inte bara flickor få vara flickor och pojkar få vara pojkar? Vill döttrarna bära blått så varsågoda, vill de använda sin rosa kjol med matchande rosett så tillåt de att göra det. Och likaså; vill sönerna bära tights så låt de göra det precis lika mycket som vi behöver tillåta de att spela fotboll och klä sig i blått. Oavsett vad barnen utövar för sport eller vad de klär sig i för färg så är de ju till synes å sist ändå pojke eller flicka.
Och ordet ”hen”…?!?? Vi har levt i flera tusen år på denna jord… Männen har jagat och kvinnorna har suttit vid elden och passat barnen. Pojkar har fått kallas just pojkar och flickor just flickor. Varför kan vi inte fortsatta få kalla det för ”hon” eller ”han”?
Varför detta enorma ”genusfokus” och att lägga så mycket energi på att precis ALLT ska vara lika.
Vi ÄR olika vi män och kvinnor; pojkar och flickor så varför inte bara låta det vara så? Vi är precis lika fantastiska; oavsett kön. Vi har olika kvaliteter bara och det är just det som är så fantastiskt för hur skulle världen annars se ut?!
Jag tycker vi bör ta och rikta vår energi på mer betydelsefulla saker såsom att värna om varandra, om vår jord, om djuren.. Jag tycker vi ska respektera varandra för de vi är utan att missunna eller förminska varandra.
Nu har vi en chans att påverka jorden och mänskligheten till det bättre en gång för alla så varför lägger vi inte alla mer fokus på detta viktiga?
Jag vill avsluta med att säga att jag respekterar att vi alla har olika åsikt om detta men nu har jag i alla fall sagt min mening och det kändes viktigt.
Med värme,
”Smile for a day”
”Smile for a day”
Let’s all join together and spread some love and joy around the world.
Friday March 18th;
Find at least one person whom you greet with a smile. It could be anyone and as many as you like. Look at least one person in the eyes and smile at them. Maybe it’s the bullied girl at school, the old lady at the train station or your next door neighbor.
Why am I doing this; sharing this in social media? Because I want to make the world a better place but I can’t do it alone.
If we all spread some joy, love and light; this world can change to the better.
Please share this with as many people as possible and believe that there WILL be a change for the better.
Healing, love and warmth⭐️,
Alin Bistoletti
Vad får dig att må bra?
Jag gillar Afrikansk dans; att totalt släppa loss utan att egentligen ha en aning om jag gör ”rätt” eller ser bra ut. Vissa dagar vill jag bara vila; i mina raggsockor och mysbyxor på fårskinnsfällen framför brasan eller i min kärestas famn.
Jag myser med Mio, vår kanin, för att han är världens härligaste lilla grabb. Jag busar med barnen omkring mig för att det gör mig glad och för att jag helt enkelt älskar barn.
Jag njuter av god mat utan att räkna kalorier eller få ångest över vad jag stoppat i mig för att livet för mig vore avsevärt mycket tråkigare utan det. Vissa dagar är det pizza för att det är gott, andra dagar äter jag mungbönssallad för att just den dagen var det det min kropp ville ha. Jag lagar Wienerschnitzel, Gurkensalat och potatissallad åt familjen för att det är allas vår favoritmat. Vi samlas kring matbordet och tänder ljus och konverserar (utan mobiler) för att det är mysigt och viktigt att ”se varandra”.
Jag går ut i skogen för att det ger mig energi, jordning och därmed ett inre lugn. Och nu snackar vi inte powerwalks med andan i halsgropen utan lugn promenad med en stunds total stillhet på ”min” meditationsplats i skogen.
Jag har börjat ”köttreducera” för att jag mår bra av det och för att jag värnar om moder jord och djuren.
Jag börjar morgonen med en kort stunds yoga för att min själ behöver det.
Jag sover 10 timmar per natt för att jag i perioder behöver det.
Jag säger nej när jag behöver och ja för att jag vill.
När jag är ledsen så gråter jag för att jag behöver gråta.
Dömer någon mig så är det deras ensak; ej min.
Jag vägleder människor; själsligt och fysiskt. Jag jobbar med det för att jag älskar det, för att det är mitt kall. Jag är min egen för att jag vill vara fri. Jag använder min mediala sida i mitt jobb för att jag har den och för att jag på så sätt bättre kan hjälpa de människor som kommer till mig.
Det finns stunder då jag tvivlar på mig själv och vad jag kan och stunder då jag känner mig totalt i min kraft och är helt trygg i allt. Vad jag däremot med handen på hjärtat kan säga är att jag älskar livet. Med allt vad det innebär; toppar och dalar, prövningar och utveckling, kärlek och trygghet..
Vill avsluta med att säga att mitt liv långt ifrån alltid har sett ut såhär. För er som känner mig så vet ni, för er som läst fler inlägg på bloggen har ni fått inblickar i mitt liv och för er som besöker bloggen för första gången vill jag säga; jag har stundvis i livet befunnit mig på ”botten av botten, i förtvivlan och undrat hur jag någonsin ska ta mig upp. Men det går… för vill vi någonting tillräckligt mycket så går det att ta sig vidare…
Livet är här och nu; och till för att levas (med allt vad det innebär⭐️).
Med värme,
Alin
Barnen i mitt liv!
Först kom du Noel.. För 12 år sedan. Jag var på väg till Österrike och hann precis hälsa på dig på BB innan jag åkte. Jag glömmer aldrig dina vackra stora och kloka ögon. Du var mitt första syskonbarn och det var stort. Nonno; du är vacker inifrån och ut. Du kan få mig att skratta så att jag får ont i magen och är så äkta på alla vis. Kloka, känslosamma, vackra Noel!
4 år senare anlände lilla jordänglen Fralla; Fred Fralla Bruce. Din blonda kalufs och blå stora ögon. Ögon som sade allt. Jag minns samtalet som igår; hur jag satt där vid matbordet i USA och fick samtal av Nicole med en förfrågan om jag ville bli din Gudmor. Jag blev rörd ända in i själen och tårarna rann. Tårar av lycka över äran att få bli just Din Gudmor. Fralla; när jag ser dig fylls mitt hjärta av den kärlek du sänder ut. Du strålar vackra pojke.
Sen kom du Pricken.. Ja det var så du kallades då; Pricken för att du hade två mörkbruna prickar till ögon. Egentligen heter du ju Buster men du kommer ändå för alltid vara min lilla Prick. Du var min mellansysters första barn och DET kändes stort. Du var allas vår lilla Monchichi med ditt mörka, tjocka hår och vackra bruna ögon. Buster; med din fina blyghet, vackra och djupa ögon och ditt stora hjärta får du mig alltid att le stort. Du är något av de vackraste barn jag sett och precis lika fin på insidan.
Tiel… Min älskade lilla Tille. För 5 år sedan ganska precis så anlände du. Wow! Det första jag sa var; vilken gammal själ han är. Vilken klok liten kille. Du charmade alla redan då med dina ”spexande stunder”. Familjens lilla clown. Jag kände igen mig så mycket i dig Tille. Och gör än idag. Ett bestämt och charmigt litet kärlekstroll var du redan då.. Tiel; du är min andra Gudson och du berör mig djupt på alla plan. Din blick säger allt och du är ett av de visaste barn jag vet.
Sen kom ni in i mitt liv; Axel och Alicia. Det var så nytt för mig allting då. För två år sedan. Helt plötsligt var jag bonusmamma. Ni var med på pappas och min första date där på stranden. Vi spelade kasta gris och jag var supernervös. Det var ju trots allt första gången jag var på date med en man och hans två barn. Jag visste inte då att det bara var starten på alla våra härliga år tillsammans. Vi ”bondade” redan då och den kontakt vi har skapat under dessa två år är helt fantastisk; äkta, kärleksfull och vacker. Ni är så olika och precis lika fantastiska. Tack för att ni har tagit emot mig med öppna armar och så fint visar er kärlek tillbaka till mig. Precis som jag älskar er.
Sist men inte minst har vi dig Jackie. Jacksan; lilla älskade charmiga tös. För snart två år sedan föddes du lilla vackra Kajsa Kavat. Du hade redan då en vilja som få och tog din plats från första stund. Du blev snabbt familjens lilla prinsessa. Ditt busiga leende och din underbara humor kan få vem som helst på fall. Du sprider en glädje Jackie som få barn gör och du har redan vid denna ringa ålder fångat mångas hjärtan.
Älskade barn! Ni betyder så enormt mycket för mig! Även om vi så skulle befinna oss ett halvt jordklot ifrån varandra så vet ni att ni alltid finns i mitt hjärta. Min kärlek till er är STARK och aldrig sinande.
Var och en av er är unik. Glöm aldrig det!
JAG ÄLSKAR ER!
Idag firas kärleken och livet
För 2.5 år sedan satt jag ensam i mitt dåvarande kök och gjorde en inventering av mitt liv. Jag reflekterade över allt som hänt, hur mycket som hade ändrats i mitt liv och att inget längre såg ut som det hade gjort tidigare. Jag skrev ner på en lapp vad jag ville ha in i livet, hur jag ville leva och vad jag önskade mig i mitt hjärta. På lappen stod bl.a att jag ville leva familjeliv och möta en stabil, fin och trygg man. Någon som skulle älska mig för den jag är.
Ett halvår senare satt jag på bryggan där jag är uppväxt och gående mot mig kommer kocken på min systers restaurang. Våra blickar möttes och jag kommer aldrig att glömma alla känslor som kom över mig. Jag blev blyg, log, hjärtat började slå snabbare och jag ville inte sluta se på honom.
Den mannen jag så noga hade beskrivit på min lapp där i köket lever jag nu med. Familjeliv kan man också säga då han har två fantastiska barn som bor med oss varannan vecka. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så trygg och älskad för den jag är.
Jag vill hylla kärleken. Som, om vi bara öppnar upp ögonen, finns överallt omkring oss. Även i de minsta små sakerna. Jag vill hylla den fantastiska man som fångade mitt hjärta och får mig att känna mig som världens lyckligaste, tryggaste, vackraste och mest älskade kvinna på jorden.
Idag har vi funnits två år i varandras liv och idag fyller dessutom min fina Mattias år. Med honom kan jag skratta, gråta, mysa, slappa, träna, prata och bara vara med. Må vi få många fler fantastiska stunder, dagar och år tillsammans.
Grattis på födelsedagen. Jag älskar dig och JA, jag tycker att kärlek är det vackraste som finns!
INTUITIV LIVSCOACH
Man kan kalla mig en livsnjutande, "nytänkande" bloggare som kommer att ta upp ämnen som; kroppen, själen, mat, andlighet och frågor och funderingar kring allt detta.
Jag är Alin Bistoletti. Mamma till Holly 5 år och Niki 10 månader. Utöver min mammaroll så jobbar jag som intuitiv livscoach.
Jag har stark dragning till naturen och tillbringar mycket tid där. Utöver det så finner jag stor glädje i att laga mat och baka och uppskattar "det enkla" i livet. Jag tar ingenting för givet och känner varje dag en tacksamhet till allt jag har.
Min personliga resa har varit prövande i mångt och mycket. Jag har alltid varit en sensitiv själ och känt mycket. Något jag idag ser som en gåva menad att hjälpa andra men som genom livet också varit oerhört prövande; att ta in så mycket och känna "andras känslor" utan att förstå det. Jag har gjort både en fysiskt och själsligt tuff resa men känner mig idag mer läkt än någonsin och med det; en frihetskänsla jag aldrig tidigare känt.
Jag hoppas med denna blogg och med det jag arbetar med kunna hjälpa fler på sin livs väg; hjälpa med allt från läkning till att finna ro och att finna sin väg. Den rätta för just Dig.
Mycket värme,
Alin
Alin Bistoletti 