Self love ❤️

healing medium alinbistoletti

Häromdagen började jag att gråta… Jag var på mitt ”skogskontor” då insikten plötsligt tog tag i mig… Hur hård jag ibland är mot mig själv… Hur dömande…

Stundvis kan jag se på mig själv med kärleksfull blick men så kommer de stunder av ”gammalt” då jag blir för hård mot mig..

Det var som att jag där i skogen och såg mig själv utifrån. Och därifrån: ur den synvinkeln så såg jag så klart på mig själv, jag såg hur fel det är med de dömande tankarna och att jag inte på något vis behöver eller ska se på mig själv så…. Det är endast mitt gamla.. Den där Alin som ”piskade” sig själv… som aldrig kände hon dög.. Var tillräcklig… bra nog.. snygg nog… duktig nog… Den där Alin som ställde klockan på 6.45 varje morgon för att gå upp och ”prestera” men trots det ändå aldrig kände sig bra nog.. Den där Alin som inte ”vågade” bli arg eller ledsen av rädsla för att vara en ”dålig människa”…

Men så är det ju nutid… och jag är tillbaka på min plats i skogen… Då insikten landar i mig vem jag är idag… vilka kliv jag tagit.. att jag inte behöver prestera hela tiden för att duga.. att jag är älskad som jag är oavsett om jag säger ifrån.. är tydlig.. trött med stundvis bristande tålamod… eller ”bara” är jag; Alin Bistoletti.

Jag ”duger” mer än väl.. Jag är en fin människa som gör gott här på jorden. Jag är en god och bra mamma åt vår älskade Holly. Jag är oftast glad men ibland ledsen… Jag är tacksam gentemot livet och kan stundvis vara i nuet men ibland flyger jag upp i huvudet.. Jag är oftast i min kraft och orädd men ibland så vacklar jag…

Ja detta är vad jag kallar livet.. Ibland är vi orädda och känner oss trygga.. Ibland är vi ledsna utan att veta varför. Ibland kan vi vara i nuet utan att oroa oss för framtid och ibland inte…

Så ofta jag ser detta i samhället.. Bristen på ”Self Love”… Sökandet och bekräftelsen utifrån.. Sociala medier är FULLT av detta och det är just också därför jag delar denna ”nakna vinkel”.

Kärlek till sig själv kommer inifrån.. Det är ingenting någon av oss kan få utifrån. Det är för mig som ett pussel som sakta sakta.. bit för bit läggs inom oss så att vi mer och mer och oftare och oftare kan se på oss själva med kärleksfulla ögon.

Och slutligen… älska sig

själv fullt ut❤️.

Fortsättningen.. Intervjun och mina ocensurerade svar!

Efter att mitt tidigare blogginlägg om Ortorexi blev så uppmärksammat och påverkade många så blev jag i förra veckan intervjuad av en tidning . Deras syfte med intervjun var att få fler att uppmärksamma denna ”osynliga sjukdom”, att förstå baksidan av hälsohetsen.

Med all välmening gjorde de detta men efter att själv ha läst artikeln kände jag hur Alin liksom ”försvann” och med det, mycket av det jag står för. Jag klandrar de inte då de säkert kände de ville ”anpassa intervjun efter målgrupp” men för mig, som är här på jorden för att hjälpa och nå ut, känns det oerhört viktigt att ni får läsa den ”ocensurerade versionen”, den nakna sanningen… Den som jag hoppas kan hjälpa fler.

DÅ                                                        NU

 

Namn: Alin Bistoletti

 Ålder: 34 år

 Sysselsättning: Egen företagare. Vägledare (för det själsliga och fysiska). Andlig/medial vägledare, healer samt personlig tränare.

 

Familj: Sambo Mattias 43 år, två bonusbarn; Axel 9 år och Alicia 11 år, hunden Gringo 1 år, kaninen Mio 4 år samt bebis på väg.

Berätta kort om vem du är:

En kvinna som har upplevt mycket sorg och smärta, som prövats av livet igen och igen men som tack vare att jag följt mitt hjärta har funnit min väg, kunnat läka och kan tack vare min resa hjälpa andra att läka och finna sina vägar. En livsnjutare som varje dag känner tacksamhet för vem jag idag är, vad jag gör och allt fint jag har omkring mig; all kärlek jag får uppleva.

 

Hur det gick till när du blev sjuk i ortodoxi?

Oj, denna fråga kan man ju i sig skriva en bok om (skämt åsido)… Jag ska försöka att fatta mig kort om det går. Min smärta började redan som barn då jag var ett mycket känsligt barn. Hemma var det väldigt bråkigt och mamma mådde ofta dåligt p.g.a pappas och hennes relation. Jag tror inte det var endast en orsak utan många många år av smärta jag burit på som ledde till min ortorexi.

Under loppet av två år så; bodde pappa kvar i Saudi-Arabien men lämnade oss för en ny kvinna som knappt ville veta av att vi fanns och gjorde allt för att hålla pappa ifrån sina tre barn. Mamma mådde dåligt, vi flyttade från vårt hus, vår hund dog, min gammelfaster som jag stod nära dog, jag stod i skolan upp för de som var mobbade och blev i min tur då utsatt själv, min ”fadersgestalt”; han som vi växt upp med som vår pappa dog över en natt och jag fick aldrig hjälp med att bearbeta sorgen. När jag var 15 år hade jag dödslängtan, det gjorde så ont att leva och jag hade oerhört svårt med hur pappa behandlade oss barn och att han i all sorg vi befann oss; inte fanns närmare. Jag grät mycket här och kände mig oerhört ensam.

Som en slutsummering på frågan hur det gick till när jag blev sjuk i ortorexi så vill jag säga att jag aldrig kände jag dög. Jag sökte febrilt efter en identitet och fann min i träningens värld.

 

r förstod du själv att du själv att du var sjuk?

Oj svår fråga.. Det var nog först när jag mötte min nuvarande sambo Mattias som jag på riktigt både ville och kunde läka. Han är den första någonsin jag är trygg med, som älskar mig för den jag är, förstår mig och ser mig. Den första ”klippan” jag haft i mitt liv.

 

Hur regerade omgivningen på din diagnos?

Det var just det; ingen reagerade någonsin. Ingen sa något. Eller jo; min mamma pikade då och då att jag tränade så mycket men berömde mig samtidigt för min disciplin vilket måste ha skapat en förvirring i mig tänker jag nu.

 

Föndrades du som person i och med sjukdomen och i så fall hur?

Alltså ni menar vem jag är idag? Jag kan säga att tack vare ”sjukdomen” så kan jag idag hjälpa andra. Alla år då jag ”slog på min kropp” och kände jag aldrig dög har idag gett mig en ödmjuk inställning till min kropp. I mitt yrke har det varit ett helt otroligt bra redskap att ha då jag direkt ser signaler när människors hälsofokus går till överdrift. Jag jobbade mer med träningen förut och hjälpte även människor med viktminskning och fokuserade då mycket på balansen för de; att vila mer och att försöka få de att njuta av maten. Ja eller av livet i allmänhet.

 

r kom vändningen?

Här blir svaret samma som ovan; när min sambo trädde in i mitt liv. En kärleksfull och trygg man och den första sådana jag haft. Jag behövde liksom inte prestera för att vara älskad längre. Dessutom är han kock och jag som älskar mat fick inte ihop det längre med min strikta kost och hans goda mat och avslappnade inställning till livet.

 

Vad har varit din drivkraft bakom ditt tillfrisknande?

Drivkraften…?! Att jag var så in i norden trött på att vara ”fånge i min egen kropp”, att jag aldrig fullt ut kunde njuta av livet för att jag kände jag ju behövde prestera och hålla kontrollen.

 

Hur har ”vägen tillbakatill livet sett ut?

Oj oj, mycket guppig, många tårar.. Jag har på riktigt fått utmana mig själv och BESTÄMT mig för att läka en gång för alla. Och med läka menar jag ALLA mina sår jag bar på då de tillsammans var faktorer som utlöste ortorexin.

Jag har jobbat mycket med förlåtelse; både till mig själv och andra som orsakat mig smärta. Rent konkret träningsmässigt så fick jag tvinga mig själv att ex lyfta lättare vikter på gymmet, springa långsammare, gå långsammare. Ja, ändra hela mitt tempo. Jag kan berätta om ett tillfälle då Mattias och jag skulle träna på ett utegym och en av övningarna var att hoppa upp på en stubbe. Det fanns tre olika nivåer på stubbarna och medvetet så valde jag den lägsta (vill här tillägga att jag tidigare hade valt den högsta bara för att jag kunde och inte då hoppat upp en eller två gånger utan hoppat tills jag var helt slut). Min sambo hade vid den tiden inte helt förstått hur sjuk jag varit och sa i all välmening; ”-men högre klarar du Alin”. Jag minns hur jag nästan fick tårar i ögonen och sa bestämt; ”-ja, jag klarar högre men nu försöker jag faktiskt utmana mig själv.”

 

Har du haft delmål i ditt tillfrisknande?

Nej nej, inga sådana alls. Jag har haft på tok för många mål och delmål i mitt liv så med denna resa har jag följt… Följt min känsla, haft inre dialoger med mig själv och viktigast av allt; jag har satt mer ord och släppt ut fler tårar med Mattias än jag någonsin gjort med någon. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag har kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse och fulla stöd. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse.

Hur är din relation till psykisk ohälsa i dag?

Min relation till det idag…?! Jag ser hur många som behöver hjälp och det är där jag ser min solklara roll. Det är intet för intet jag har upplevt all smärta jag gjort. Idag ser jag hur mycket våra själsliga sår skapar dessa sjukdomar, rädslor etc. Jag får dagligen hjälpa människor och hade inte kunnat det utan min egen resa.

 

Hur uthärdar du dåliga dagar eller jobbiga situationer i dag?

Har ärligt talat aldrig ”uthärdat” jobbiga situationer eller dåliga dagar bättre än idag. Jag ser så klart på det nu. Förut var min blick mer grumlig om man kan säga så och jag bar på så mycket rädslor. Idag känner jag mig väldigt orädd och stark. Stabil som ett träd skulle man nog kunna säga. Jag ser idag tillbaka på mitt liv; tackar livet för all smärta, förstår varför jag upplevt allt jag gjort men bestämt mig för att jag inte vill ”falla offer” för de omständigheterna utan vill vara fri från den gamla sorgen och smärtan.

 

Vad ger dig motivation i vardagen?

Kärleken inom mig och runtomkring mig. Att jag gått från det jag gjort till vem och vart jag är idag. Jag påminner mig om det ibland om jag är lite låg någon dag; att ”tänk Alin; hur liten och rädd du var och se vem du blivit och hur många du hjälper.”

 

Varför tycker du att ortodoxi är viktigt att lyfta?

För att jag tycker att det råder en skrämmande hälsohysteri i vårt samhälle som skapar en enorm press och stress i människor. Det är för mycket prestation och för lite vila och varande. När hinner människor njuta undrar jag? Eller gör de ens det? Min förhoppning är att kunna hjälpa ännu fler genom att jag delar min historia. Livet är till för att njutas av!!

 

Vad gör du/jobbar du med i dag?

Jag jobbar som vägledare. Mao; jag vägleder människor själsligt och fysiskt. Jag hjälper de att läka, komma vidare, följa sina hjärtan och att växa som människor. Nå sin fulla potential kan man säga.

 

Varför är det viktigt för dig att nå ut med min historia?

Svaret blir liknande som ovan men vill här tillägga; det går att läka och bli fri. Livet är inte till för att levas i ”kedjor” där vi fastnar i prestation och rädslor. Vi behöver lära oss att njuta mycket, mycket mer. Jag vill också här dela min inställning till livet; att allt har sin mening även om vi inte alltid förstår det i stunden. Livet prövar oss alla på ett eller annat sätt sen är det upp till oss själva vad vi vill göra med det. Men njut mer och se till allt du har omkring dig utan att alltid jaga det du inte har i hopp om att det ska göra dig lyckligare.

 

Vart kan man vända sig om man känner igen sig i din historia?

Till mig skulle jag spontant säga då. Ärligt talat så vet jag inte om det finns ”hjälpcenter” eller liknande men jag jobbar ju med att hjälpa och vägleda människor så de som vill är välkomna att höra av sig. Sen förstår jag att inte alla hör av sig till mig men min spontana känsla är att du vänder dig till någon du litar på och som kan slussa dig vidare. Det viktiga är att du inte bär på allt själv utan ser det som att ta hjälp är en styrka och inte en svaghet.

 

Vad är din största dröm just nu i livet?

Här får jag nog säga drömmAR… Jag vill nå ut större så att jag kan hjälpa fler. Mitt hjärta bankar starkt för djur och natur så där har jag redan nu lite planer och funderingar på vad jag kan göra. Min sambo Mattias och jag har en gemensam dröm om vad vi vill skapa. Kan inte avslöja några detaljer men kan säga att det är något vi skulle älska att göra samt något som kommer att förändra fler människors liv till det bättre. Nu fanns det ingen begränsing i denna fråga va 😉 ? Så jag säger barn också. Jag vill gärna hjälpa barn. Det är så många barn som mår dåligt, som är känsliga och feldiagnostiseras. DET brinner jag mycket för också.

Med mycket värme,

Alin

 

 

 

Ortorexi, läkning, mina olika kroppar och varför jag älskar denna mest.

 

 

 

När jag var 15 år började allt… Jag hade redan vid den åldern upplevt mycket smärta och trauman; förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, hade en frånvarande pappa som flyttade till Saudi-Arabien när jag var 11, vänner som svek och som för många i den åldern; hjärtesorg kopplat till killar. Detta; för att bara nämna några av smärtorna jag upplevt.

Jag kom från en högpresterande familj med en pappa som alltid flytt in i träning. Vid den tiden hade jag inte direkt någon sund förebild och visste alltså inte hur jag skulle vara eller hur jag skulle hantera smärtan jag bar på, den ångesten som jag vaknade med varje morgon som ett svart hål i min kropp.

Den sommaren tillbringade jag på ett Österrikiskt internat; en sportskola där träning låg på schemat varje dag. Det var roligt. Ja så roligt och fick mig att må så bra så att jag tränade maniskt; flera gånger per dag. Med det ökade givetvis också min aptit då jag förbrände hiskeliga mängder energi; något jag då inte förstod. Så när en klasskamrat till mig kommenterade mina stora portioner bröt jag ihop…

Varje kväll innan jag la mig tog tvångstankarna tag i mig och jag var ”tvungen” att göra; 40 armhävningar, 50 sit-ups och 40 rygglyft. Detta fortsatte; varje dag i många års tid. Oavsett trötthetsnivå eller dagsform. Jag kände mig helt enkelt tvungen för att ens kunna sova med gott samvete.

Så gick åren och manin för mat och träning ökade. Jag var i absolut ”topp-form” och höll mycket strikt koll på både träningen och vad jag stoppade i mig. I fler år förbjöd jag mig att äta något onyttigt. Det var alltså nolltolerans till både pizza, godis, läsk, chips, pommes eller annat som jag ansåg onyttigt. Smöret skrapades bort från smörgåsen och alla produkter var lätt-produkter (vad jag då trodde var de mest hälsosamma alternativet).

Vid 19 års ålder var jag som ”sjukast”. Jag tränade 6-7 dagar i veckan varav en träningsdag kunde börja med 40 min snabbt på löpbandet för att sedan fortsätta med ett en timmes boxpass och sedan avslutas med 60 minuter intensiv yoga. Jag hade magrutor och fick oerhört mycket komplimanger för både min kropp och min disciplin.

Utåt sett var jag glad och sög åt mig av alla komplimanger jag fick av både min mamma, vänner och killar men inom mig rådde en djup förtvivlan. Jag kände mig fången i min egen kropp och visste inte hur jag skulle bryta mig fri.

Åren gick och min mani att leva ”hälsosamt” höll mig fortfarande i sina klor. Ingen såg eller vågade fråga hur jag egentligen mådde. Jag började att studera kost och träning i USA för att sen fortsätta mina studier i Sverige. Där var det många omkring mig som liksom jag; tränade maniskt och åt en strikt kost och jag tror det också var därför ingen direkt reflekterade över hur sjuk jag egentligen var. För det är just det; att leva ett ”hälsosamt” liv anses i mångas ögon vara ”sunt” och ”duktigt” när det i själva verket är direkt farligt och osunt!!

Jag började träna med en PT och var fysiskt starkare än någonsin. Jag ville ha ett mål. Ett mål med min träning och något jag kunde fokusera på så jag anmälde mig till en fitnesstävling där man skulle tävla i fem olika styrkegrenar. Jag tillbringade nästan varje dag på gymmet eller i löpspåret. Att jag i över ett års tid lidit av hälsporre och haltade ur sängen varje morgon var inget som då bekom mig. Träna skulle jag. Punkt. Till vilket pris som helst.

Så en dag sa kroppen ifrån. Jag skulle göra marklyft och det gick inte. Smärtan var olidlig. Jag gav upp den övningen och gick på bänkpress istället men bröstmusklerna skrek av smärta. Min tränare sa att jag nog behövde träna lite lättare, något jag inte alls ville höra.

Veckorna gick och jag fick för var dag jag försökte träna, inse att kroppen ville inte mer. Den var helt slut och sa ifrån att nu får det vara nog! Det var många tårar som kom i den vevan. Jag ville inte inse varken att min träning gått för långt eller att jag var skadad…

Så kom sommaren 2013 och det var där allt tog sin vändning… Jag mötte en man. En underbar man som även var kock. Han var den första att verkligen se mig, höra mig och älska mig ovillkorligt. I början av vårt förhållande fortsatte mitt maniska beteende. Jag varken drack alkohol, åt gluten och socker intogs bara i ytterst små mängder.

Men så gick tiden och sakta men säkert släppte ”sjukdomen” sitt grepp om mig. Jag hade äntligen insett att jag inte alls ville leva som en fånge i min egen kropp och att det enda sättet att frigöra mig från det var att utmana mig själv. Så jag tog fler och fler träningsfria dagar, införde mer och mer i min kost. Saker jag inte stoppat i mig på många år. Det var fortfarande en röst inom mig som försökte få tillbaka mig i sitt grepp.. En ångest varje gång jag åt något jag tidigare ansett ”onyttigt”.

Snart 4 år har nu gått sedan vi först möttes och jag är äntligen fri! Fri från all mani, fri från fångenskapen jag levde i i så många år. Idag tränar jag inte alls som jag då gjorde. Jag är ute i naturen timvis varje dag. Jag mediterar. Jag yogar om och när jag vill och inte för att jag måste. Jag äter precis vad jag vill och njuter av varje tugga. Ja, för jag älskar mat och att då kunna njuta som aldrig förr är en frihet som är svår att sätta ord på.

Idag är jag gravid i 6:e månaden och i vår kommer min älskade sambos och mitt första barn. Jag ser mig själv i spegeln nu och älskar min spegelbild mer än jag någonsin gjort. Jag klappar min mage och njuter av varje sekund jag får uppleva denna känsla. Denna heliga, välsignade känsla.

Ortorexi, som jag led av, drabbar fler och fler och det är dags att den lyfts fram i media och blir mer uppmärksammad. I detta ”hälsofokuserade” samhälle vi lever så är det ännu viktigare att det lyfts fram att det ”hälsosamma” även har en baksida som allt för få talar om.

Livet är till för att njutas av. Vare sig det är av mat, natur eller vila. Följ din kropp. Lyssna till ditt hjärta, din själ och din kropp. Be om hjälp när du behöver och tro inte att du behöver klara allting själv.

Och sist; du är aldrig ensam!

Med innerlig värme,

Alin

 

 

 

Vad är det som är viktigt… egentligen?

pt personlig tranare alin bistoletti coach

Kära läsare.

Som ni märkt så har jag inte varit lika aktiv här på sistone och utan att gå in på detaljer så vill jag förklara varför.. Denna blogg startade jag för att nå ut med budskap, inspirera och hjälpa människor. Jag vill nå ut; till många, och det var alltså därför jag började skriva. För mig är det viktigt att lägga ut inlägg med substans; att mina läsare känner att de får ut något av att följa min blogg.

Det har hänt en del på sistonde och jag har behövts på annat håll. Det är alltså därför mina inlägg minskat. Det känns viktigt för mig att ni förstår varför ni inte sett mig här lika mycket. Jag älskar att skriva och dela med mig av mina erfarenheter men jag vill göra det med HELA hjärtat vilket jag inte kunnat den senaste tiden.

Saker sker i livet och ibland behöver vi stanna upp för att få tid för reflektion. Ibland däremot så händer saker som rentav ”tvingar” oss att stanna upp och fundera över; VAD är det som är viktigt i livet, egentligen…? Alla materiella ting och ”småbekymmer” blir liksom totalt oviktiga.  Jag är frisk; både fysiskt och mentalt, jag har tak över huvudet och är omgiven av fantastiska och kärleksfulla människor. Det är det mest primära. Det är sådant vi aldrig får glömma.

Vi måste bli bättre på att se till det vi har istället för det vi ”saknar”. För några minuter; fundera över vad just Du värdesätter. Vad är det som förgyller Ditt liv?

Livet är en gåva som bör förvaltas väl. Kom ihåg att livet är här och nu! Inte i morgon och inte om 10 år.

Namaste, Alin