Efter att mitt tidigare blogginlägg om Ortorexi blev så uppmärksammat och påverkade många så blev jag i förra veckan intervjuad av en tidning . Deras syfte med intervjun var att få fler att uppmärksamma denna ”osynliga sjukdom”, att förstå baksidan av hälsohetsen.

Med all välmening gjorde de detta men efter att själv ha läst artikeln kände jag hur Alin liksom ”försvann” och med det, mycket av det jag står för. Jag klandrar de inte då de säkert kände de ville ”anpassa intervjun efter målgrupp” men för mig, som är här på jorden för att hjälpa och nå ut, känns det oerhört viktigt att ni får läsa den ”ocensurerade versionen”, den nakna sanningen… Den som jag hoppas kan hjälpa fler.

DÅ                                                        NU

 

Namn: Alin Bistoletti

 Ålder: 34 år

 Sysselsättning: Egen företagare. Vägledare (för det själsliga och fysiska). Andlig/medial vägledare, healer samt personlig tränare.

 

Familj: Sambo Mattias 43 år, två bonusbarn; Axel 9 år och Alicia 11 år, hunden Gringo 1 år, kaninen Mio 4 år samt bebis på väg.

Berätta kort om vem du är:

En kvinna som har upplevt mycket sorg och smärta, som prövats av livet igen och igen men som tack vare att jag följt mitt hjärta har funnit min väg, kunnat läka och kan tack vare min resa hjälpa andra att läka och finna sina vägar. En livsnjutare som varje dag känner tacksamhet för vem jag idag är, vad jag gör och allt fint jag har omkring mig; all kärlek jag får uppleva.

 

Hur det gick till när du blev sjuk i ortodoxi?

Oj, denna fråga kan man ju i sig skriva en bok om (skämt åsido)… Jag ska försöka att fatta mig kort om det går. Min smärta började redan som barn då jag var ett mycket känsligt barn. Hemma var det väldigt bråkigt och mamma mådde ofta dåligt p.g.a pappas och hennes relation. Jag tror inte det var endast en orsak utan många många år av smärta jag burit på som ledde till min ortorexi.

Under loppet av två år så; bodde pappa kvar i Saudi-Arabien men lämnade oss för en ny kvinna som knappt ville veta av att vi fanns och gjorde allt för att hålla pappa ifrån sina tre barn. Mamma mådde dåligt, vi flyttade från vårt hus, vår hund dog, min gammelfaster som jag stod nära dog, jag stod i skolan upp för de som var mobbade och blev i min tur då utsatt själv, min ”fadersgestalt”; han som vi växt upp med som vår pappa dog över en natt och jag fick aldrig hjälp med att bearbeta sorgen. När jag var 15 år hade jag dödslängtan, det gjorde så ont att leva och jag hade oerhört svårt med hur pappa behandlade oss barn och att han i all sorg vi befann oss; inte fanns närmare. Jag grät mycket här och kände mig oerhört ensam.

Som en slutsummering på frågan hur det gick till när jag blev sjuk i ortorexi så vill jag säga att jag aldrig kände jag dög. Jag sökte febrilt efter en identitet och fann min i träningens värld.

 

När förstod du själv att du själv att du var sjuk?

Oj svår fråga.. Det var nog först när jag mötte min nuvarande sambo Mattias som jag på riktigt både ville och kunde läka. Han är den första någonsin jag är trygg med, som älskar mig för den jag är, förstår mig och ser mig. Den första ”klippan” jag haft i mitt liv.

 

Hur regerade omgivningen på din diagnos?

Det var just det; ingen reagerade någonsin. Ingen sa något. Eller jo; min mamma pikade då och då att jag tränade så mycket men berömde mig samtidigt för min disciplin vilket måste ha skapat en förvirring i mig tänker jag nu.

 

Förändrades du som person i och med sjukdomen och i så fall hur?

Alltså ni menar vem jag är idag? Jag kan säga att tack vare ”sjukdomen” så kan jag idag hjälpa andra. Alla år då jag ”slog på min kropp” och kände jag aldrig dög har idag gett mig en ödmjuk inställning till min kropp. I mitt yrke har det varit ett helt otroligt bra redskap att ha då jag direkt ser signaler när människors hälsofokus går till överdrift. Jag jobbade mer med träningen förut och hjälpte även människor med viktminskning och fokuserade då mycket på balansen för de; att vila mer och att försöka få de att njuta av maten. Ja eller av livet i allmänhet.

 

När kom vändningen?

Här blir svaret samma som ovan; när min sambo trädde in i mitt liv. En kärleksfull och trygg man och den första sådana jag haft. Jag behövde liksom inte prestera för att vara älskad längre. Dessutom är han kock och jag som älskar mat fick inte ihop det längre med min strikta kost och hans goda mat och avslappnade inställning till livet.

 

Vad har varit din drivkraft bakom ditt tillfrisknande?

Drivkraften…?! Att jag var så in i norden trött på att vara ”fånge i min egen kropp”, att jag aldrig fullt ut kunde njuta av livet för att jag kände jag ju behövde prestera och hålla kontrollen.

 

Hur har ”vägen tillbaka” till livet sett ut?

Oj oj, mycket guppig, många tårar.. Jag har på riktigt fått utmana mig själv och BESTÄMT mig för att läka en gång för alla. Och med läka menar jag ALLA mina sår jag bar på då de tillsammans var faktorer som utlöste ortorexin.

Jag har jobbat mycket med förlåtelse; både till mig själv och andra som orsakat mig smärta. Rent konkret träningsmässigt så fick jag tvinga mig själv att ex lyfta lättare vikter på gymmet, springa långsammare, gå långsammare. Ja, ändra hela mitt tempo. Jag kan berätta om ett tillfälle då Mattias och jag skulle träna på ett utegym och en av övningarna var att hoppa upp på en stubbe. Det fanns tre olika nivåer på stubbarna och medvetet så valde jag den lägsta (vill här tillägga att jag tidigare hade valt den högsta bara för att jag kunde och inte då hoppat upp en eller två gånger utan hoppat tills jag var helt slut). Min sambo hade vid den tiden inte helt förstått hur sjuk jag varit och sa i all välmening; ”-men högre klarar du Alin”. Jag minns hur jag nästan fick tårar i ögonen och sa bestämt; ”-ja, jag klarar högre men nu försöker jag faktiskt utmana mig själv.”

 

Har du haft delmål i ditt tillfrisknande?

Nej nej, inga sådana alls. Jag har haft på tok för många mål och delmål i mitt liv så med denna resa har jag följt… Följt min känsla, haft inre dialoger med mig själv och viktigast av allt; jag har satt mer ord och släppt ut fler tårar med Mattias än jag någonsin gjort med någon. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag har kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse och fulla stöd. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse.

Hur är din relation till psykisk ohälsa i dag?

Min relation till det idag…?! Jag ser hur många som behöver hjälp och det är där jag ser min solklara roll. Det är intet för intet jag har upplevt all smärta jag gjort. Idag ser jag hur mycket våra själsliga sår skapar dessa sjukdomar, rädslor etc. Jag får dagligen hjälpa människor och hade inte kunnat det utan min egen resa.

 

Hur uthärdar du dåliga dagar eller jobbiga situationer i dag?

Har ärligt talat aldrig ”uthärdat” jobbiga situationer eller dåliga dagar bättre än idag. Jag ser så klart på det nu. Förut var min blick mer grumlig om man kan säga så och jag bar på så mycket rädslor. Idag känner jag mig väldigt orädd och stark. Stabil som ett träd skulle man nog kunna säga. Jag ser idag tillbaka på mitt liv; tackar livet för all smärta, förstår varför jag upplevt allt jag gjort men bestämt mig för att jag inte vill ”falla offer” för de omständigheterna utan vill vara fri från den gamla sorgen och smärtan.

 

Vad ger dig motivation i vardagen?

Kärleken inom mig och runtomkring mig. Att jag gått från det jag gjort till vem och vart jag är idag. Jag påminner mig om det ibland om jag är lite låg någon dag; att ”tänk Alin; hur liten och rädd du var och se vem du blivit och hur många du hjälper.”

 

Varför tycker du att ortodoxi är viktigt att lyfta?

För att jag tycker att det råder en skrämmande hälsohysteri i vårt samhälle som skapar en enorm press och stress i människor. Det är för mycket prestation och för lite vila och varande. När hinner människor njuta undrar jag? Eller gör de ens det? Min förhoppning är att kunna hjälpa ännu fler genom att jag delar min historia. Livet är till för att njutas av!!

 

Vad gör du/jobbar du med i dag?

Jag jobbar som vägledare. Mao; jag vägleder människor själsligt och fysiskt. Jag hjälper de att läka, komma vidare, följa sina hjärtan och att växa som människor. Nå sin fulla potential kan man säga.

 

Varför är det viktigt för dig att nå ut med min historia?

Svaret blir liknande som ovan men vill här tillägga; det går att läka och bli fri. Livet är inte till för att levas i ”kedjor” där vi fastnar i prestation och rädslor. Vi behöver lära oss att njuta mycket, mycket mer. Jag vill också här dela min inställning till livet; att allt har sin mening även om vi inte alltid förstår det i stunden. Livet prövar oss alla på ett eller annat sätt sen är det upp till oss själva vad vi vill göra med det. Men njut mer och se till allt du har omkring dig utan att alltid jaga det du inte har i hopp om att det ska göra dig lyckligare.

 

Vart kan man vända sig om man känner igen sig i din historia?

Till mig skulle jag spontant säga då. Ärligt talat så vet jag inte om det finns ”hjälpcenter” eller liknande men jag jobbar ju med att hjälpa och vägleda människor så de som vill är välkomna att höra av sig. Sen förstår jag att inte alla hör av sig till mig men min spontana känsla är att du vänder dig till någon du litar på och som kan slussa dig vidare. Det viktiga är att du inte bär på allt själv utan ser det som att ta hjälp är en styrka och inte en svaghet.

 

Vad är din största dröm just nu i livet?

Här får jag nog säga drömmAR… Jag vill nå ut större så att jag kan hjälpa fler. Mitt hjärta bankar starkt för djur och natur så där har jag redan nu lite planer och funderingar på vad jag kan göra. Min sambo Mattias och jag har en gemensam dröm om vad vi vill skapa. Kan inte avslöja några detaljer men kan säga att det är något vi skulle älska att göra samt något som kommer att förändra fler människors liv till det bättre. Nu fanns det ingen begränsing i denna fråga va 😉 ? Så jag säger barn också. Jag vill gärna hjälpa barn. Det är så många barn som mår dåligt, som är känsliga och feldiagnostiseras. DET brinner jag mycket för också.

Med mycket värme,

Alin