Ortorexi, läkning, mina olika kroppar och varför jag älskar denna mest.

 

 

 

När jag var 15 år började allt… Jag hade redan vid den åldern upplevt mycket smärta och trauman; förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, hade en frånvarande pappa som flyttade till Saudi-Arabien när jag var 11, vänner som svek och som för många i den åldern; hjärtesorg kopplat till killar. Detta; för att bara nämna några av smärtorna jag upplevt.

Jag kom från en högpresterande familj med en pappa som alltid flytt in i träning. Vid den tiden hade jag inte direkt någon sund förebild och visste alltså inte hur jag skulle vara eller hur jag skulle hantera smärtan jag bar på, den ångesten som jag vaknade med varje morgon som ett svart hål i min kropp.

Den sommaren tillbringade jag på ett Österrikiskt internat; en sportskola där träning låg på schemat varje dag. Det var roligt. Ja så roligt och fick mig att må så bra så att jag tränade maniskt; flera gånger per dag. Med det ökade givetvis också min aptit då jag förbrände hiskeliga mängder energi; något jag då inte förstod. Så när en klasskamrat till mig kommenterade mina stora portioner bröt jag ihop…

Varje kväll innan jag la mig tog tvångstankarna tag i mig och jag var ”tvungen” att göra; 40 armhävningar, 50 sit-ups och 40 rygglyft. Detta fortsatte; varje dag i många års tid. Oavsett trötthetsnivå eller dagsform. Jag kände mig helt enkelt tvungen för att ens kunna sova med gott samvete.

Så gick åren och manin för mat och träning ökade. Jag var i absolut ”topp-form” och höll mycket strikt koll på både träningen och vad jag stoppade i mig. I fler år förbjöd jag mig att äta något onyttigt. Det var alltså nolltolerans till både pizza, godis, läsk, chips, pommes eller annat som jag ansåg onyttigt. Smöret skrapades bort från smörgåsen och alla produkter var lätt-produkter (vad jag då trodde var de mest hälsosamma alternativet).

Vid 19 års ålder var jag som ”sjukast”. Jag tränade 6-7 dagar i veckan varav en träningsdag kunde börja med 40 min snabbt på löpbandet för att sedan fortsätta med ett en timmes boxpass och sedan avslutas med 60 minuter intensiv yoga. Jag hade magrutor och fick oerhört mycket komplimanger för både min kropp och min disciplin.

Utåt sett var jag glad och sög åt mig av alla komplimanger jag fick av både min mamma, vänner och killar men inom mig rådde en djup förtvivlan. Jag kände mig fången i min egen kropp och visste inte hur jag skulle bryta mig fri.

Åren gick och min mani att leva ”hälsosamt” höll mig fortfarande i sina klor. Ingen såg eller vågade fråga hur jag egentligen mådde. Jag började att studera kost och träning i USA för att sen fortsätta mina studier i Sverige. Där var det många omkring mig som liksom jag; tränade maniskt och åt en strikt kost och jag tror det också var därför ingen direkt reflekterade över hur sjuk jag egentligen var. För det är just det; att leva ett ”hälsosamt” liv anses i mångas ögon vara ”sunt” och ”duktigt” när det i själva verket är direkt farligt och osunt!!

Jag började träna med en PT och var fysiskt starkare än någonsin. Jag ville ha ett mål. Ett mål med min träning och något jag kunde fokusera på så jag anmälde mig till en fitnesstävling där man skulle tävla i fem olika styrkegrenar. Jag tillbringade nästan varje dag på gymmet eller i löpspåret. Att jag i över ett års tid lidit av hälsporre och haltade ur sängen varje morgon var inget som då bekom mig. Träna skulle jag. Punkt. Till vilket pris som helst.

Så en dag sa kroppen ifrån. Jag skulle göra marklyft och det gick inte. Smärtan var olidlig. Jag gav upp den övningen och gick på bänkpress istället men bröstmusklerna skrek av smärta. Min tränare sa att jag nog behövde träna lite lättare, något jag inte alls ville höra.

Veckorna gick och jag fick för var dag jag försökte träna, inse att kroppen ville inte mer. Den var helt slut och sa ifrån att nu får det vara nog! Det var många tårar som kom i den vevan. Jag ville inte inse varken att min träning gått för långt eller att jag var skadad…

Så kom sommaren 2013 och det var där allt tog sin vändning… Jag mötte en man. En underbar man som även var kock. Han var den första att verkligen se mig, höra mig och älska mig ovillkorligt. I början av vårt förhållande fortsatte mitt maniska beteende. Jag varken drack alkohol, åt gluten och socker intogs bara i ytterst små mängder.

Men så gick tiden och sakta men säkert släppte ”sjukdomen” sitt grepp om mig. Jag hade äntligen insett att jag inte alls ville leva som en fånge i min egen kropp och att det enda sättet att frigöra mig från det var att utmana mig själv. Så jag tog fler och fler träningsfria dagar, införde mer och mer i min kost. Saker jag inte stoppat i mig på många år. Det var fortfarande en röst inom mig som försökte få tillbaka mig i sitt grepp.. En ångest varje gång jag åt något jag tidigare ansett ”onyttigt”.

Snart 4 år har nu gått sedan vi först möttes och jag är äntligen fri! Fri från all mani, fri från fångenskapen jag levde i i så många år. Idag tränar jag inte alls som jag då gjorde. Jag är ute i naturen timvis varje dag. Jag mediterar. Jag yogar om och när jag vill och inte för att jag måste. Jag äter precis vad jag vill och njuter av varje tugga. Ja, för jag älskar mat och att då kunna njuta som aldrig förr är en frihet som är svår att sätta ord på.

Idag är jag gravid i 6:e månaden och i vår kommer min älskade sambos och mitt första barn. Jag ser mig själv i spegeln nu och älskar min spegelbild mer än jag någonsin gjort. Jag klappar min mage och njuter av varje sekund jag får uppleva denna känsla. Denna heliga, välsignade känsla.

Ortorexi, som jag led av, drabbar fler och fler och det är dags att den lyfts fram i media och blir mer uppmärksammad. I detta ”hälsofokuserade” samhälle vi lever så är det ännu viktigare att det lyfts fram att det ”hälsosamma” även har en baksida som allt för få talar om.

Livet är till för att njutas av. Vare sig det är av mat, natur eller vila. Följ din kropp. Lyssna till ditt hjärta, din själ och din kropp. Be om hjälp när du behöver och tro inte att du behöver klara allting själv.

Och sist; du är aldrig ensam!

Med innerlig värme,

Alin

 

 

 

Känsliga barn och alla diagnoser

img_9729

 

Kära medmänniskor✨.

Jag har något viktigt att dela. Det gör ont i mitt hjärta av att se alla barn diagnostiseras till höger och vänster. Är det inte ADHD så är det Asperger, autism eller add. Personligen tror jag inte på diagnoser av sådant slag.

Vad vi människor glömmer är att det finns andliga, öppna och känsliga individer här på vår jord som är här för att lära oss saker. Dessa människor skiljer sig av det slaget att de tar in mycket i deras omgivning. Känner in, känner av och detta är på ett energimässigt plan. Alltså långt ifrån vad våra logiska hjärnor säger oss. Detta går inte att ”ta på” utan sker bara inom dessa öppna, känsliga själar.

Att då lägga till denna frånkoppling från natur som råder i det nutida samhället, all skärmtid, det snabba tempot som är. För lite paus för vila, att bara vara. Och att på det; ge barnen medicin för att de har sk ”adhd”… När det de behöver egentligen är…

-Mer ro
-Mer vistelse i naturen
-Mer lugn i sin omgivning
-Mindre tid framför skärmarna
-Mindre tillsatser i sin mat
-Lugnare skolmiljö
-Massor med kärlek och tillgivenhet
-Förstå att de är unika i sitt slag

Jag är helt medveten om att det kommer att vara en del som blir ”upprörda” av detta inlägg men det bekommer mig inte då jag har en ren och god intention i allt jag gör och så även i detta.

Varför råder det en sådan rädsla kopplat till det andliga? Varför vill många inte ens försöka förstå att det finns mer i livet och här på jorden än allt vi ser och kan ta på.

Med massor av värme från Alin

Min mening…och vart jag anser vi bör lägga fokus.

alin bistoletti

Sitter för närvarade och bläddrar i ett populärt magasin där jag läser om Åhléns nya koncept där man inte längre ska dela upp pojk/flickkläder på sina avdelningar utan man ska sortera på storlek istället.

Varför kan inte bara flickor få vara flickor och pojkar få vara pojkar? Vill döttrarna bära blått så varsågoda, vill de använda sin rosa kjol med matchande rosett så tillåt de att göra det. Och likaså; vill sönerna bära tights så låt de göra det precis lika mycket som vi behöver tillåta de att spela fotboll och klä sig i blått. Oavsett vad barnen utövar för sport eller vad de klär sig i för färg så är de ju till synes å sist ändå pojke eller flicka.

Och ordet ”hen”…?!??  Vi har levt i flera tusen år på denna jord… Männen har jagat och kvinnorna har suttit vid elden och passat barnen. Pojkar har fått kallas just pojkar och flickor just flickor. Varför kan vi inte fortsatta få kalla det för ”hon” eller ”han”?

Varför detta enorma ”genusfokus” och att lägga så mycket energi på att precis ALLT ska vara lika.

Vi ÄR olika vi män och kvinnor; pojkar och flickor så varför inte bara låta det vara så? Vi är precis lika fantastiska; oavsett kön. Vi har olika kvaliteter bara och det är just det som är så fantastiskt för hur skulle världen annars se ut?!

Jag tycker vi bör ta och rikta vår energi på mer betydelsefulla saker såsom att värna om varandra, om vår jord, om djuren.. Jag tycker vi ska respektera varandra för de vi är utan att missunna eller förminska varandra.

Nu har vi en chans att påverka jorden och mänskligheten till det bättre en gång för alla så varför lägger vi inte alla mer fokus på detta viktiga?

Jag vill avsluta med att säga att jag respekterar att vi alla har olika åsikt om detta men nu har jag i alla fall sagt min mening och det kändes viktigt.

Med värme,