Father healing

 

 

Hej pappa,

När jag skriver detta brev är jag gravid i 8:e månaden och det har gått två år sedan vi umgicks. Senaste gången jag hörde din röst var i januari på min födelsedag då du grattade mig.

Det här brevet ”kom till mig” när jag för en stund sedan var ute med hundarna i skogen. En doft av västkusten drog in från havet och starka minnen från barndomen och våra somrar i Falkenberg kom tillbaka. Ja, jag har många fina minnen från barndomen också vill jag att du ska veta. Den där smärtan från förr och min önskan att ”radera de första 25 åren av mitt liv” har försvunnit och ersatts av en tacksamhet istället. De jobbiga minnena har fått mindre och mindre plats och istället minns jag det fina mamma och du gav oss.

Jag vet inte om du vet att det är en liten flicka som ligger i min mage. Hon ska heta Holly Bistoletti och alltså ha ditt efternamn precis som jag. Det är med stolthet jag bär ditt namn pappa och jag vill att min dotter får ta del av det också.

Jag undrar om hon kommer att ha likheter med dig… Älska att läsa, vara intresserad av språk, tycka om att resa… Jag vet inte men jag hoppas det. Vad jag däremot vet är att jag kommer att ge henne ”en bit av dig och därmed mig”; nämligen att hon ska få ta del av Österrike, skidåkning, det tyska språket, maten kulturen, den vackra naturen och allt det andra underbara som jag fått med mig därifrån. Från ditt hemland pappa.

Det är så mycket som du inte vet om mig pappa. Så många år du missat av mitt liv. Vet du att jag arbetar som medium och healer? Ja jag använder de gåvor jag föddes med och vägleder människor i sina liv, hjälper de att hitta rätt och att läka. Om du bara visste hur mycket jag älskar mitt jobb. Jag är fri att arbeta vart jag vill ifrån och jag får dagligen hjälpa människor framåt i livet. Ja, nog förstår jag idag varför jag gjort den resa jag gjort och upplevt all smärta jag har… Jag vet att du är ateist pappa. Eller åtminstone så var du det när vi var yngre. Mitt yrke är alltså så långt ifrån din tro men vet du; jag är stolt över det jag gör och hur jag påverkar människor. Det finns så mycket mer än det vi ser med blotta ögat och så mycket hjälp från den andliga världen som jag önskar att fler ska få ta del av.

Ibland finns du med mig starkt pappa. Jag undrar varför du inte vill ha mig närmare och varför du inte stått upp för mig som du gjort för mina systrar. Men i nästa stund känner jag att det är ett svar som jag tror för alltid kommer att utebli. Och det är ok. Jag behöver inget svar på den frågan. Faktum är att smärtan känns mindre och mindre och jag har någonstans nått en acceptans. Du behöver inte förstå mig pappa och du får vara rädd. Du kan släppa skulden nu…

Mattias har du ju fått träffa och det är jag väldigt glad för. Om du bara visste vad den mannen gjort för mig och gör. Utan honom hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan honom hade jag aldrig kunnat läka mitt gamla och bli fri som jag nu är.

Jag vill säga en till sak pappa; att jag vet att både mamma och du bar skuld till vår ibland smärtsamma barndom. Jag lägger inte allt på dig så att du vet det. Jag är glad att du berättade om din egen barndom och vart du kom ifrån för det hjälpte mig att få en större förståelse för dig och för hur du förhöll dig till saker; känslor, oss, mamma etc.

Holly sparkar för fullt när jag skriver detta… Vilken kärlek jag redan känner till denna lilla vackra själ…

Jag tror inte att du vet vem jag är idag pappa?! Vet du att jag för första gången i mitt liv kan säga att jag är stolt över vem jag är och vad jag åstadkommit hittills. När jag vaknar upp på morgnarna nu är det första jag möts av kärlek från Mattias. Han håller om mig och jag känner värmen från honom… All ångest jag känt i mitt liv är borta. Jag var ständigt på flykt förut.. Från känslorna.. Från det stora svarta hålet inom mig, men det behöver jag inte längre. För jag har lärt mig att möta de känslor som vill ut utan rädsla. Friheten jag känner i det är obeskrivlig.

Varje dag känner jag ett lugn och en ro inom mig… och en genuin tacksamhet till livet som jag heller aldrig känt såhär starkt förut.

Jag trodde tårarna skulle strömma nerför mina kinder medan jag skriver detta (vilket såklart hade varit ok) men nej… Jag har gråtit så mycket och sörjt så mycket så när jag nu skriver detta är jag bara lugn… Jag känner en värme och det känns så rätt att dela detta.

Jag tackar dig pappa. Utan dig hade jag ju inte funnits och hade då heller inte fått uppleva detta underbara som kallas livet…

Varma kramar till dig pappa,

”Ali”

 

Ortorexi, läkning, mina olika kroppar och varför jag älskar denna mest.

 

 

 

När jag var 15 år började allt… Jag hade redan vid den åldern upplevt mycket smärta och trauman; förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, hade en frånvarande pappa som flyttade till Saudi-Arabien när jag var 11, vänner som svek och som för många i den åldern; hjärtesorg kopplat till killar. Detta; för att bara nämna några av smärtorna jag upplevt.

Jag kom från en högpresterande familj med en pappa som alltid flytt in i träning. Vid den tiden hade jag inte direkt någon sund förebild och visste alltså inte hur jag skulle vara eller hur jag skulle hantera smärtan jag bar på, den ångesten som jag vaknade med varje morgon som ett svart hål i min kropp.

Den sommaren tillbringade jag på ett Österrikiskt internat; en sportskola där träning låg på schemat varje dag. Det var roligt. Ja så roligt och fick mig att må så bra så att jag tränade maniskt; flera gånger per dag. Med det ökade givetvis också min aptit då jag förbrände hiskeliga mängder energi; något jag då inte förstod. Så när en klasskamrat till mig kommenterade mina stora portioner bröt jag ihop…

Varje kväll innan jag la mig tog tvångstankarna tag i mig och jag var ”tvungen” att göra; 40 armhävningar, 50 sit-ups och 40 rygglyft. Detta fortsatte; varje dag i många års tid. Oavsett trötthetsnivå eller dagsform. Jag kände mig helt enkelt tvungen för att ens kunna sova med gott samvete.

Så gick åren och manin för mat och träning ökade. Jag var i absolut ”topp-form” och höll mycket strikt koll på både träningen och vad jag stoppade i mig. I fler år förbjöd jag mig att äta något onyttigt. Det var alltså nolltolerans till både pizza, godis, läsk, chips, pommes eller annat som jag ansåg onyttigt. Smöret skrapades bort från smörgåsen och alla produkter var lätt-produkter (vad jag då trodde var de mest hälsosamma alternativet).

Vid 19 års ålder var jag som ”sjukast”. Jag tränade 6-7 dagar i veckan varav en träningsdag kunde börja med 40 min snabbt på löpbandet för att sedan fortsätta med ett en timmes boxpass och sedan avslutas med 60 minuter intensiv yoga. Jag hade magrutor och fick oerhört mycket komplimanger för både min kropp och min disciplin.

Utåt sett var jag glad och sög åt mig av alla komplimanger jag fick av både min mamma, vänner och killar men inom mig rådde en djup förtvivlan. Jag kände mig fången i min egen kropp och visste inte hur jag skulle bryta mig fri.

Åren gick och min mani att leva ”hälsosamt” höll mig fortfarande i sina klor. Ingen såg eller vågade fråga hur jag egentligen mådde. Jag började att studera kost och träning i USA för att sen fortsätta mina studier i Sverige. Där var det många omkring mig som liksom jag; tränade maniskt och åt en strikt kost och jag tror det också var därför ingen direkt reflekterade över hur sjuk jag egentligen var. För det är just det; att leva ett ”hälsosamt” liv anses i mångas ögon vara ”sunt” och ”duktigt” när det i själva verket är direkt farligt och osunt!!

Jag började träna med en PT och var fysiskt starkare än någonsin. Jag ville ha ett mål. Ett mål med min träning och något jag kunde fokusera på så jag anmälde mig till en fitnesstävling där man skulle tävla i fem olika styrkegrenar. Jag tillbringade nästan varje dag på gymmet eller i löpspåret. Att jag i över ett års tid lidit av hälsporre och haltade ur sängen varje morgon var inget som då bekom mig. Träna skulle jag. Punkt. Till vilket pris som helst.

Så en dag sa kroppen ifrån. Jag skulle göra marklyft och det gick inte. Smärtan var olidlig. Jag gav upp den övningen och gick på bänkpress istället men bröstmusklerna skrek av smärta. Min tränare sa att jag nog behövde träna lite lättare, något jag inte alls ville höra.

Veckorna gick och jag fick för var dag jag försökte träna, inse att kroppen ville inte mer. Den var helt slut och sa ifrån att nu får det vara nog! Det var många tårar som kom i den vevan. Jag ville inte inse varken att min träning gått för långt eller att jag var skadad…

Så kom sommaren 2013 och det var där allt tog sin vändning… Jag mötte en man. En underbar man som även var kock. Han var den första att verkligen se mig, höra mig och älska mig ovillkorligt. I början av vårt förhållande fortsatte mitt maniska beteende. Jag varken drack alkohol, åt gluten och socker intogs bara i ytterst små mängder.

Men så gick tiden och sakta men säkert släppte ”sjukdomen” sitt grepp om mig. Jag hade äntligen insett att jag inte alls ville leva som en fånge i min egen kropp och att det enda sättet att frigöra mig från det var att utmana mig själv. Så jag tog fler och fler träningsfria dagar, införde mer och mer i min kost. Saker jag inte stoppat i mig på många år. Det var fortfarande en röst inom mig som försökte få tillbaka mig i sitt grepp.. En ångest varje gång jag åt något jag tidigare ansett ”onyttigt”.

Snart 4 år har nu gått sedan vi först möttes och jag är äntligen fri! Fri från all mani, fri från fångenskapen jag levde i i så många år. Idag tränar jag inte alls som jag då gjorde. Jag är ute i naturen timvis varje dag. Jag mediterar. Jag yogar om och när jag vill och inte för att jag måste. Jag äter precis vad jag vill och njuter av varje tugga. Ja, för jag älskar mat och att då kunna njuta som aldrig förr är en frihet som är svår att sätta ord på.

Idag är jag gravid i 6:e månaden och i vår kommer min älskade sambos och mitt första barn. Jag ser mig själv i spegeln nu och älskar min spegelbild mer än jag någonsin gjort. Jag klappar min mage och njuter av varje sekund jag får uppleva denna känsla. Denna heliga, välsignade känsla.

Ortorexi, som jag led av, drabbar fler och fler och det är dags att den lyfts fram i media och blir mer uppmärksammad. I detta ”hälsofokuserade” samhälle vi lever så är det ännu viktigare att det lyfts fram att det ”hälsosamma” även har en baksida som allt för få talar om.

Livet är till för att njutas av. Vare sig det är av mat, natur eller vila. Följ din kropp. Lyssna till ditt hjärta, din själ och din kropp. Be om hjälp när du behöver och tro inte att du behöver klara allting själv.

Och sist; du är aldrig ensam!

Med innerlig värme,

Alin

 

 

 

Känsliga barn och alla diagnoser

img_9729

 

Kära medmänniskor✨.

Jag har något viktigt att dela. Det gör ont i mitt hjärta av att se alla barn diagnostiseras till höger och vänster. Är det inte ADHD så är det Asperger, autism eller add. Personligen tror jag inte på diagnoser av sådant slag.

Vad vi människor glömmer är att det finns andliga, öppna och känsliga individer här på vår jord som är här för att lära oss saker. Dessa människor skiljer sig av det slaget att de tar in mycket i deras omgivning. Känner in, känner av och detta är på ett energimässigt plan. Alltså långt ifrån vad våra logiska hjärnor säger oss. Detta går inte att ”ta på” utan sker bara inom dessa öppna, känsliga själar.

Att då lägga till denna frånkoppling från natur som råder i det nutida samhället, all skärmtid, det snabba tempot som är. För lite paus för vila, att bara vara. Och att på det; ge barnen medicin för att de har sk ”adhd”… När det de behöver egentligen är…

-Mer ro
-Mer vistelse i naturen
-Mer lugn i sin omgivning
-Mindre tid framför skärmarna
-Mindre tillsatser i sin mat
-Lugnare skolmiljö
-Massor med kärlek och tillgivenhet
-Förstå att de är unika i sitt slag

Jag är helt medveten om att det kommer att vara en del som blir ”upprörda” av detta inlägg men det bekommer mig inte då jag har en ren och god intention i allt jag gör och så även i detta.

Varför råder det en sådan rädsla kopplat till det andliga? Varför vill många inte ens försöka förstå att det finns mer i livet och här på jorden än allt vi ser och kan ta på.

Med massor av värme från Alin

It’s his birthday…

love birthday

Three years ago; this man entered my life and swept me away. The first time I saw him I was sitting next to my sister at the dock waiting for our dad.. I looked up, spotting the most handsome man walking towards us. Our eyes met and it was a moment when time stood still. I simply couldn’t take my eyes off of him. It turned out that he was one of the chefs at my sisters restaurant where I was supposed to help out a week later.

I will never forget the first time I entered the kitchen and our eyes met again. I didn’t know what was happening to me. All of a sudden I turned into this shy ”school girl”, not knowing what to say..

That was how it all started… I had the best summer of my life and for the first time, I knew I had met the love of my life.  I was the happiest I had ever been but also more scared than ever. What if he would disappear and leave… Simply walk out of my life; leaving me with a broken heart. I couldn’t bare it happening to me once again. I was so scared and traumatized by all the bad things that had happened to me in my life. I was terrified of having to experience another trauma. So I tried to protect my heart by not entirely letting him in…. I had made a promise to myself, never letting myself getting hurt again.

But he was confident and brave and so full of love that as time went by I lowered my guard and slowly, oh so slowly I let him in….

A little more than three years have now passed. The day he entered, my whole life changed for the better. I am so safe now that I have been able to heal my old wounds. I have cried more than I ever had because I have felt safe enough to let the tears out and I have loved more than ever because I have finally realized what love is…

This man is the most beautiful man and soul I have ever met. He is the bravest, most loving and caring person.. With him I am the woman I am supposed to be❤️.

Min mening…och vart jag anser vi bör lägga fokus.

alin bistoletti

Sitter för närvarade och bläddrar i ett populärt magasin där jag läser om Åhléns nya koncept där man inte längre ska dela upp pojk/flickkläder på sina avdelningar utan man ska sortera på storlek istället.

Varför kan inte bara flickor få vara flickor och pojkar få vara pojkar? Vill döttrarna bära blått så varsågoda, vill de använda sin rosa kjol med matchande rosett så tillåt de att göra det. Och likaså; vill sönerna bära tights så låt de göra det precis lika mycket som vi behöver tillåta de att spela fotboll och klä sig i blått. Oavsett vad barnen utövar för sport eller vad de klär sig i för färg så är de ju till synes å sist ändå pojke eller flicka.

Och ordet ”hen”…?!??  Vi har levt i flera tusen år på denna jord… Männen har jagat och kvinnorna har suttit vid elden och passat barnen. Pojkar har fått kallas just pojkar och flickor just flickor. Varför kan vi inte fortsatta få kalla det för ”hon” eller ”han”?

Varför detta enorma ”genusfokus” och att lägga så mycket energi på att precis ALLT ska vara lika.

Vi ÄR olika vi män och kvinnor; pojkar och flickor så varför inte bara låta det vara så? Vi är precis lika fantastiska; oavsett kön. Vi har olika kvaliteter bara och det är just det som är så fantastiskt för hur skulle världen annars se ut?!

Jag tycker vi bör ta och rikta vår energi på mer betydelsefulla saker såsom att värna om varandra, om vår jord, om djuren.. Jag tycker vi ska respektera varandra för de vi är utan att missunna eller förminska varandra.

Nu har vi en chans att påverka jorden och mänskligheten till det bättre en gång för alla så varför lägger vi inte alla mer fokus på detta viktiga?

Jag vill avsluta med att säga att jag respekterar att vi alla har olika åsikt om detta men nu har jag i alla fall sagt min mening och det kändes viktigt.

Med värme,

Barnen i mitt liv!

 

karlek pt alin bistoletti halsocoach

Först kom du Noel.. För 12 år sedan. Jag var på väg till Österrike och hann precis hälsa på dig på BB innan jag åkte. Jag glömmer aldrig dina vackra stora och kloka ögon. Du var mitt första syskonbarn och det var stort. Nonno; du är vacker inifrån och ut. Du kan få mig att skratta så att jag får ont i magen och är så äkta på alla vis. Kloka, känslosamma, vackra Noel!

karlek pt alin barn bistoletti halsocoach

4 år senare anlände lilla jordänglen Fralla; Fred Fralla Bruce. Din blonda kalufs och blå stora ögon. Ögon som sade allt. Jag minns samtalet som igår; hur jag satt där vid matbordet i USA och fick samtal av Nicole med en förfrågan om jag ville bli din Gudmor. Jag blev rörd ända in i själen och tårarna rann. Tårar av lycka över äran att få bli just Din Gudmor. Fralla; när jag ser dig fylls mitt hjärta av den kärlek du sänder ut. Du strålar vackra pojke.

 

karlek pt alin bistoletti halsocoach

Sen kom du Pricken.. Ja det var så du kallades då; Pricken för att du hade två mörkbruna prickar till ögon. Egentligen heter du ju Buster men du kommer ändå för alltid vara min lilla Prick. Du var min mellansysters första barn och DET kändes stort. Du var allas vår lilla Monchichi med ditt mörka, tjocka hår och vackra bruna ögon. Buster; med din fina blyghet, vackra och djupa ögon och ditt stora hjärta får du mig alltid att le stort. Du är något av de vackraste barn jag sett och precis lika fin på insidan.

karlek pt alin bistoletti halsocoach

Tiel… Min älskade lilla Tille. För 5 år sedan ganska precis så anlände du. Wow! Det första jag sa var; vilken gammal själ han är. Vilken klok liten kille. Du charmade alla redan då med dina ”spexande stunder”. Familjens lilla clown. Jag kände igen mig så mycket i dig Tille. Och gör än idag. Ett bestämt och charmigt litet kärlekstroll var du redan då.. Tiel; du är min andra Gudson och du berör mig djupt på alla plan. Din blick säger allt och du är ett av de visaste barn jag vet.

karlek pt alin bistoletti halsocoach

Sen kom ni in i mitt liv; Axel och Alicia. Det var så nytt för mig allting då. För två år sedan. Helt plötsligt var jag bonusmamma. Ni var med på pappas och min första date där på stranden. Vi spelade kasta gris och jag var supernervös. Det var ju trots allt första gången jag var på date med en man och hans två barn. Jag visste inte då att det bara var starten på alla våra härliga år tillsammans. Vi ”bondade” redan då och den kontakt vi har skapat under dessa två år är helt fantastisk; äkta, kärleksfull och vacker. Ni är så olika och precis lika fantastiska. Tack för att ni har tagit emot mig med öppna armar och så fint visar er kärlek tillbaka till mig. Precis som jag älskar er.

karlek pt alin bistoletti halsocoach  karlek pt alin bistoletti halsocoach

 

 

 

 

Sist men inte minst har vi dig Jackie. Jacksan; lilla älskade charmiga tös. För snart två år sedan föddes du lilla vackra Kajsa Kavat. Du hade redan då en vilja som få och tog din plats från första stund. Du blev snabbt familjens lilla prinsessa. Ditt busiga leende och din underbara humor kan få vem som helst på fall. Du sprider en glädje Jackie som få barn gör och du har redan vid denna ringa ålder fångat mångas hjärtan.

karlek pt alin bistoletti halsocoach

Älskade barn! Ni betyder så enormt mycket för mig! Även om vi så skulle befinna oss ett halvt jordklot ifrån varandra så vet ni att ni alltid finns i mitt hjärta. Min kärlek till er är STARK och aldrig sinande.

Var och en av er är unik. Glöm aldrig det!

JAG ÄLSKAR ER!

karlek pt alin bistoletti halsocoach

 

Idag firas kärleken och livet


pt alin bistoletti vagledning coach stockholm karlek

För 2.5 år sedan satt jag ensam i mitt dåvarande kök och gjorde en inventering av mitt liv. Jag reflekterade över allt som hänt, hur mycket som hade ändrats i mitt liv och att inget längre såg ut som det hade gjort tidigare. Jag skrev ner på en lapp vad jag ville ha in i livet, hur jag ville leva och vad jag önskade mig i mitt hjärta. På lappen stod bl.a att jag ville leva familjeliv och möta en stabil, fin och trygg man. Någon som skulle älska mig för den jag är.

Ett halvår senare satt jag på bryggan där jag är uppväxt och gående mot mig kommer kocken på min systers restaurang. Våra blickar möttes och jag kommer aldrig att glömma alla känslor som kom över mig. Jag blev blyg, log, hjärtat började slå snabbare och jag ville inte sluta se på honom.

Den mannen jag så noga hade beskrivit på min lapp där i köket lever jag nu med. Familjeliv kan man också säga då han har två fantastiska barn som bor med oss varannan vecka. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så trygg och älskad för den jag är.

Jag vill hylla kärleken. Som, om vi bara öppnar upp ögonen, finns överallt omkring oss. Även i de minsta små sakerna. Jag vill hylla den fantastiska man som fångade mitt hjärta och får mig att känna mig som världens lyckligaste, tryggaste, vackraste och mest älskade kvinna på jorden.

Idag har vi funnits två år i varandras liv och idag fyller dessutom min fina Mattias år. Med honom kan jag skratta, gråta, mysa, slappa, träna, prata och bara vara med. Må vi få många fler fantastiska stunder, dagar och år tillsammans.

Grattis på födelsedagen. Jag älskar dig och JA, jag tycker att kärlek är det vackraste som finns!

pt alin bistoletti vagledning coach stockholm karlekpt alin bistoletti vagledning coach stockholm karlek

Finbesök

Guddotter traning karlek pt stockholm

Idag har vi lilla Jackie här på besök. Min systerdotter 1år. Att kunna känna så mycket kärlek för ett barn som inte ens är ens eget.. Ja; som jag skrev i ett tidigare inlägg; jag är omgiven av fantastiska små barn som förgyller tillvaron. Om 1.5 vecka åker hela min ena systers familj på långresa i 6 veckor så jag passar på att ”tanka” så mycket tid med de som möjligt nu. Det här är den gladaste lilla tösen man kan hitta. Efter full rulle i ett par timmar; lek med pilatesbollen och bus med vår kanin Mio (som hon aldrig ville sluta ge godsaker till Mios förtjusning) somnade hon till slut mot min axel. Jag blir varm i hjärtat.

karlek guddotter pt stockholm traning

o

pt saltsjobaden halsa träning barn

Och såhär trött kan man bli…

Till kärleken

karlek halsa träning are

Idag är det ju trots allt kärlekens dag och jag vill hylla den man som var den första att öppna upp mitt hjärta helt. Ja, visst har det varit öppet innan men lite mer på glänt. För två år sedan fann jag min bästa vän, kärlek och klippa; Mattias och DÅ först förstod jag; det är såhär det ska kännas… Texten på fotot fick jag skickat av min pappa då han bodde i Saudi-Arabien när vi var yngre och jag kände att jag på en sådan här dag vill dela vad kärlek är för mig. Jag kunde inte beskrivit det bättre med egna ord..