”Jag mår riktigt bra tack”

Jag tycker om att jag delar så ”naket” som jag gör… ja jag ska va ärlig och säga att jag gillar den sidan hos mig själv: att jag är så bjussig. Medan många andra låtsas som att livet är toppen alltid och att det minsann är rätt lätt att leva.. alltid.. så låtsas jag aldrig. Nej; jag känner det jag känner och delar gladeligen med mig av mitt innersta. För jag vet hur många som kan relatera till mycket av det jag skriver… och jag vill visa att det är OK att känna. Eller det är inte bara ok… det är BRA att känna.. 

 Idag var vi på besök hos min vän Ida. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade; ”jag mår riktigt bra idag tack”. Vet ni hur bra det kändes att kunna svara så. Inte för att det hade varit jobbigt om hon frågat och jag inte känt mig sådär på ”topp” men att kunna svara så och K Ä N N A det 100% är ju en del av ”skörden” med att ”ta sina kliv och sitt ansvar gentemot sig själv”.

Jag tar INGA genvägar! Jag söker heller inga genvägar för jag vet att de inte finns! Mina känslor går upp och ner; dvs en dag kan jag känna mig tung.. en annan dag ledsen, en tredje dag frustrerad, arg eller irriterad… men för det mesta är jag stabil… tacksam, en rätt så kul typ som gillar spontanitet, bus, god mat, natur etc. En typ som gråter när en fjäril blir påkörd av en bil eller när myror bär sina döda vänner. 

Ja jag är människa och jag K Ä N N E R vilket jag tycker att fler borde tillåta sig att göra utan skam. Vet inte när det blev ”tabu” att känna sorg, ilska, smärta, ledsamhet eller dylikt.. men jag vill gärna riva de gamla murarna och visa mänskligheten att livet och dagarna går upp och ner för oss alla. Skillnaden mellan mig och många andra är att jag tillåter mig att känna, jag skäms inte utan jag delar gärna med mig av min ”resa”Med allt vad det innebär.

Jag har byggt en ”grund” inom mig där jag känner mig orubblig. Inte att jag inte är rädd eller tvivlar ibland eller känner sorg vissa dagar när jag läker eller ja; känner frustation som sagt men tack vare den ”grunden” så oavsett vad jag känner eller hur jobbiga stunder jag ibland kan ha eller hur stora prövningar livet än utsätter mig för så finns grunden där och den kommer aldrig att försvinna❤️!!

Tillägg till min text ovan; att jag känner och att dagarna och stunderna går upp och ner betyder inte att jag är labil eller har diagnos eller dylikt. Det betyder att jag är just MÄNNISKA med allt vad det innebär 🙌🏻❤️. Säger detta då så många av mina kunder tar upp just detta ämne med mig och tror det är fel på de. Nej; det är inte fel på oss som tillåter oss att känna och visar världen det 😍

Coach Alin tar semester

Coach Alin checkar ut….

Var som sagt själv med barn och hundar förra helgen och kom till många bra och viktiga insikter.

Jag vill ”leva som jag lär” och det innebär ju lite allt möjligt men till stor del om att F Ö L J A hjärta, själ och intuition 🧘💫⭐️ OCH att ta hand om sig själv också och att lyssna på kroppens signaler… Jag landade därmed förra veckan i att ta 3 veckor helt ledigt i sommar och bara vara mamma ❤️.

En stor del av vad jag älskar är ju att vara just coach Alin OCH mamma Alin men fokus vecka 29,30 och 31 för mig kommer vara dessa två underbara: Niki och Holly❤️🙏. Det innebär också att jag kommer att lägga bort mobilen mestadels av den tiden och att helt koppla bort sociala medier och internet i den mån det går (kommer att kolla väder typ ).

För er som vill boka tider går det bra nu fram till 17 juli. Jag är tillbaka 8 augusti igen ❤️🧘 redo att ta emot de som behöver mig 😍.

Kroppar, dieter och att vara en förebild för barnen ❤️

Själv med hundarna och barnen hela helgen… och vi bestämde oss för att ”lyxa till det”… helgens meny är ungefär: McDonalds till frukost igår, sushi till middag och McDonalds till middag idag (och så lite annan mat och snacks där emellan såklart)… åh och just det; lite glass och annat gott på det också. Är det ”fest” så är det ”fest” 😋🍟🍔🌭🍤🍣🍱🍿🍫🍬🍭🍨🍧🍡🧁… 

Igår morse så säger Holly; ”mamma, man får tjock rumpa av McDonalds”… Jag höll på att baxna av chock av hennes ord och frågar henne var hon hört det varpå hon säger: ” X sa det”…(  vi kan kalla personen i fråga X som är en ”ytlig bekant” till oss). 

Jag försökte att hålla god min och rädda upp situationen genom att säga: X vet inte vad han pratar om. Och OM man nu SKULLE få stor rumpa av McDonalds så vad gör väl det. ”Holly, alla ser vi olika ut. Vissa har stor rumpa, andra mindre. Vissa små bröst andra större, vissa är korta, andra är långa, vissa är runda och andra mindre. Alla ser olika ut men alla är precis lika fina!!! Hon instämmer och säger; ”ja alla är lika fina oavsett hur man ser ut”…

Att någon vuxen tar sig friheten att säga till min dotter att hon kan få stor rumpa av McDonalds gör mig upprörd och driver mig till att skriva detta inlägg… Jag blev inte arg på X för jag inser att han inte förstår bättre men däremot kanske jag kan få andra vuxna människor som läser detta att tänka sig för innan de säger sådana saker.

Barn är som svampar och tar till sig av allt… de gör som vi gör och vi behöver visa de ungefär det jag skrev ovan: att alla är unika som de är. 

Många av mina kunder har lidit av ätstörningar (inklusive jag själv som ni vet) och vi har ett stooort ansvar som vuxna att vägleda barnen rätt…

Jag förstår att många inte tänker säg för med vad de säger eller visar barnen men om du som mamma exempelvis själv håller på med dieter; äter bara nyttigt och också säger till ditt barn att man ska minsann äta nyttigt eller berättar hur många kilon du ska gå ner eller om du som morfar, farfar, pappa eller dylikt säger saker som att man kan få tjock rumpa av McDonalds eller att man inte ska äta för många bullar för då blir man tjock så kan detta ge barnet en skev kroppsbild och i värsta fall sätta djupa spår. Nu pratar jag inte om att Holly kommer att få sår av de orden igår (däremot pratade hon om det resten av dagen) men jag vill med detta inlägg dela HUR viktigt det är med vad vi visar våra barn…

Jag vill som mamma visa Holly att vi alla är unika precis som vi är… att hon ska älska sin kropp och sig själv… att man kan äta allt i måttliga mängder.. Jag lär henne att äta med alla sinnen och att njuta oavsett om det är av sushin, glassen, oliverna eller de goda mandlarna vi ibland köper… Jag vill att hon ska förstå att vi alltid kommer att älska henne villkorslöst oavsett och att hon är helt fantastisk och underbar precis som hon är ❤️.

Det är så sorgligt många kvinnor (främst) som antingen lider av någon slags ätstörning, har en negativ kroppsbild och kroppsuppfattning, som känner ett starkt självförakt och i många fall även ett kroppshat. Så många jag pratar med som år efter år känner ångest inför sommaren och att behöva visa upp sig på stranden när de helst bara vill ”gömma sig i vassen”. Vad jag lärt mig genom åren som livscoach (och genom min egna livserfarenhet) så är lösningen på ”problemet” inte att ”gömma sig i vassen eller prova 10 olika dieter eller spjälka sig eller att ha som mål att gå ner 20 kg.. nej… vägen till ”lösningen” är att lära sig att tycka om sig själv inifrån och ut.. och att stärka sig själv inifrån och ut. De tre ”magiska termerna” som jag jobbar med med mina kunder; SELF LOVE, SELF ACCEPTANCE, SELF WORTH ❤️❤️❤️.

Det är dags för oss kvinnor att gå en annan väg nu… vägen till att lära oss älska oss själva och våra kroppar så som vi är.

Livet, rädslor och min familj ❤️

Det här är min familj ❤️, Niki 6 månader, Holly 5 år, min stiliga man och så jag… Det var i helgen på våra vänners fantastiska bröllop…

När jag ser bilden blir jag både berörd och stolt… att jag skulle hamna just här kändes overkligt för ett antal år sedan… idag ska jag inte berätta hela historien men för att ni ska förstå min poäng med inlägget så behöver jag berätta vem jag är och vad jag kommer ifrån (utan att dra alla detaljer…)

Att vi alla bär på en historia är sant… min historia inkluderar en hel del smärta, sorg, rädslor, trauman, destruktiva relationer, missbruk ( i form av träning, mat och alkohol ).

Som ”grädde på moset” så levde jag en tid med en fullfjädrad psykopat i usa som inte bara tryckte ner mig i skorna utan kränkte mig verbalt med ord så fula att jag inte ens vill använda de här…

Jag levde i större delen av mitt liv i rädslor att inte duga, att inte vara älskad.. att inte vara vacker nog, ha fin kropp nog, vara duktig nog… Jag har generellt sett alltid haft vänner men också burit på en känsla av att inte passa in… och med det en enorm ensamhet och tomhet inom mig. Jag har i alla relationer förut trott att om jag ” gör fel” är jag inte älskad.. och skräcken att bli bortvald och avvisad tog ofta över hela mitt system och ”förlamade mig”… Människor i min omgivning har alltid sett mig som en stark självständig tjej och sedan kvinna… Få tror jag såg igenom och såg den lilla lilla osäkra, otrygga, vilsna Alin som jag var… jag skriver V A R för det är nu vi kommer till det vackra….❤️…

Jag befann mig på en total nollpunkt i mitt liv där jag sagt upp mig från min fasta tjänst, startat eget företag, flyttat isär från min sambo och sålt vår underbara lägenhet.. jag satt i en ”deppig” hyresrätt i stan och visste inte vart jag var på väg eller hur…

Så kom sommaren 2013❤️ och jag mötte denna vackra man… Han jobbade som kock på min systers restaurang. Det där med att det ”sa klick” är en underdrift… Han var säker på att jag var upptagen och jag säker på att han var gift (då han hade två barn)… men så ville livet annorlunda och vi var där och då båda helt lediga… det kom att bli den bästa sommaren i mitt liv men också på ett vis den ”läskigaste”… Vad är läskigt med att träffa sitt livs kärlek kanske ni undrar nu? Jo det är det jag ska berätta nu och delvis också en poäng med mitt inlägg… att möta sann kärlek när man bär på en massa sorg, svek, förlust och sår ÄR läskigt… för tänk om även denna man skulle vända mig ryggen, sluta älska mig… avvisa mig… vara otrogen… så vad gjorde jag? Jag sprang.. jag fysiskt sprang och försökte hitta alla anledningar till att ”slippa” behöva släppa in honom… det hette ;”han är för gammal, han har två barn, han har varit gift…” men dessa anledningar räckte inte och att han stod där när jag sprang iväg och med fullt av kärlek i blicken sa; ”Ali, jag älskar dig och jag finns här när du är tillbaka” gjorde att jag till slut ”gav upp” alla försök till att fly… mina försök till flykt grundades endast i mina rädslor… Han var allt jag drömt om, min klippa, mitt stöd och min trygghet… han var också den som gjorde att jag ens KUNDE läka mina sår och trauman och sakta sakta våga öppna upp mitt hjärta ❤️.

I sommar var det 9 år sedan vi möttes. 9 år där det blåst storm runtom oss… där vår relation satts på hårda prov… men också 9 år i en relation där båda älskar varann villkorslöst… där ingen försöker ändra på den andra… där vi båda accepterar varann för exakt de vi är! 9 år där vi båda lärt och lär oss att kommunicera med varann… från hjärtat… men också en relation med en trygg grund av ren kärlek ❤️.

Idag jobbar jag heltid i mitt egna företag som livscoach. Jag hjälper människor att läka trauman, hitta sina livsvägar, må bra.. och att ”finna sig själv”… Jag är mamma till dessa ljuvliga små barn som förgyller varje varje dag i våra liv, jag är bonusmamma till Mattias två tonåringar (som var 6 och 8 år när vi möttes), matte till två hundar och varje dag får jag vakna upp bredvid denna snygga man med det största hjärtat jag upplevt❤️ (I morse hjälpte han en rådjursmamma och hennes lilla kid som befann sig på varsin sida om ett staket. Ja vi beskådade detta från vår balkong och han skyndade sig genast ut för att hjälpa till).

Betyder mitt inlägg att livet alltid är en dans på rosor…? Att livet inte prövar oss alla? Nej! MEN.. det betyder att allt är möjligt och att livet inte bara är föränderligt utan Såå Såå vackert. Det betyder också att ”sann kärlek” finns om vi väljer att våga öppna upp våra hjärtan och läka våra trauman och sår (för de som bär på det som jag gjort).

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Den nya samhällsdrogen…

En VABDAG med Niki, Holly och hundarna i skogen

Denna text har pockat på en längre tid nu.. Säkerligen kommer mitt inlägg att trigga en del av er medan somliga fullkomligt resonerar med mitt tänk. Jag skriver inte detta med avsikt att döma någon utan som alltid när jag delar så är det MIN egen åsikt.. MINA tankar och känslor. Jag har inte läst på kring ämnet eller kommer att dela statistik eller andra siffror. Detta jag kommer att dela är en av mina hjärtefrågor och jag hoppas att jag med mina ord kanske kan väcka någon att tänka annorlunda….

Jag ser de överallt, barn gåendes på gatan uppslukade av de, föräldrar i parken med sina barn… vuxna människor på date med varsin, föräldrar på restaurang och de gett en till sitt/sina barn… Jag har på nära håll sett de på lekträffar där barnen inte längre ”leker” utan umgås med ”de” istället… som ni säkert redan listat ut så talar jag om skärmen… det jag kallar ”den nya samhällsdrogen”.

Jag minns inte vilken studie/forskningsrapport jag läste men vet att jag från flera håll hört att skärm 📺 har liknande effekt på hjärnan som kokain… Den ger oss snabba kickar och skapar lätt ett beroende; hos vuxna och hos barn…

Smartphones och den nya tidens tekniker är fantastiska på många vis; jag säger inget om det. Men bortom detta fantastiska finns enligt mig en mörk och mycket negativ sida som jag tror vi måste bejaka mycket mer än vi gör. 

När jag var liten lyssnade jag på opera, 70-tals och klassisk musik.. jag förstod inte varför vi skulle använda el utan tyckte vi kunde använda oss av eld och levande ljus istället. Eller varför vi åkte bil och inte häst och vagn. Jag hade full koll på vilka de tre tenorerna var och min favoritfilm var filmen om José Carreras uppväxt. Jag har alltid känt mig som en gammal själ och med det sagt har jag säkert extra svårt att förhålla mig till det nya snabba, moderna, högpresterande, teknologiska samhälle… men samtidigt vet jag att jag är en anpassningsbar och flexibel person så det är ju inte hela sanningen.. 

Det är av så många anledningar jag tycker det är negativt och till viss del förödande för oss; för samhället och för våra barn att ha tillgång till skärm så som vi har nu. Jag tror att det kommer att slå hårt tillbaka på oss längre fram… Förutom ur den sociala aspekten; vi umgås med skärmar… vi har allt tillgängligt hela tiden via skärmen.: i skolan sitter barnen med skärmen… barn spelar  data-och tv-spel och umgås bakom skärmen. Ja det är en av de grejerna som skrämmer mig mest..; barn får inte längre det sociala samspelet och träningen och allt det fantastiska det ger för mellan de finns alltsom oftast nuförtiden en skärm…  Sen funderar jag på; vad gör det med våra hjärnor?! All denna snabba stimuli… och alla barn som har sk ”gamnackar”

Pga för mycket tid framför skärmen… och detta beroende det skapar… vi skulle väl aldrig ge våra barn rena droger men att låta de överdosera en skärm är helt ”ok”. Många gånger har jag fått höra; ”men alin, såhär ser samhället ut nu och man får anpassa sig”… absolut brukar jag svara.. ”men det är också vårt ansvar som föräldrar och vuxna att visa barnen att det går att göra annat än att stirra ner i en skärm.. man kan spela spel, pyssla, hänga i skogen, gå på utflykter, läsa en bok, lyssna på ljudböcker, poddar, prata.. ja helt eller umgås utan skärmar. Jag förstår att det intrigeras i skolan från tidig ålder (Vad hände med klassiska skolböcker?!) men bara därför behöver inte barn få överdosera skärmen så som många nu får.

Jag  vet att mycket har ändrats och att livet också innebär förändringar (tro mig jag förstår precis ☺️…)..att  tiderna ändras som det heter men det är också en otroligt ”bra ursäkt” för att slippa ta ansvar. Man kan ju faktiskt ta andra vägar… man måste inte ”följa strömmen”… Mao man måste inte bli beroende av en skärm eller låta sina barn använda den obegränsat. 

Jag tror absolut inte att det är någon slump alls att alla diagnoser ökar… barn blir diagnostiserade med ADHD, ADD, Autism till höger och vänster… jag undrar i mitt stilla sinne om man i detta väger in saker som: ”hur mycket tid tillbringar ditt barn i naturen, vad äter ditt barn, hur mycket fysiskt aktiv är det, och kanske den främsta frågan: ”hur mycket skärmtid har ditt barn per dygn”… 

Jag tror att detta är ett sååååå mycket större samhällsproblem än vad vi vill kännas vid och som jag skrev ovan… om inget görs och fler börjar våga ifrågasätta så kommer detta slå hårt tillbaka på samhället…

Som sagt, jag dömer INGEN… jag predikar heller inte om vad som är rätt eller fel… jag delar som vanligt bara mina innersta tankar och funderingar i hopp om att kanske kunna ”väcka” någon. 

Missförstå mig rätt; smartphones och den nutida skärmen är bra på många vis och sjävklart använder jag också en smartphone MEN… jag gör endast det jag behöver och sitter aldrig längre stunder och slötittar… inte för att någon sagt åt mig att det är fel utan för att det känns just FEL i hela mitt system att använda min telefon för mycket. Inte bara för att jag för min hälsas skull ”kopplar ner” ibland och helt lägger bort mobilen utan för att jag vill vara närvarande med mina barn❤️.

Vi blir frihetsberövade och tiger…


Vi har alla ett kall… något som driver oss… vissa vet vad deras kall är… andra söker sitt… oavsett vad så har vi alla ”uppgifter”här på jorden; i stort och i smått… Jag har mycket som driver mig och flera hjärtefrågor och det jag kommer att tala om idag är en av de..


Det är enligt mig en ganska så ”surrealistisk tid vi lever i.. Det är som att vi står och ser på medan vi blir fråntagna våra mänskliga rättigheter. Jag förstår att det är ”lätt” för människan att ”ställa sig i ledet”… ta sina vaccindoser, hålla avstånd… få sitt vaccinpass i hopp om att allt ska bli ”normalt” då.. men jag tror tyvärr inte att det är vägen…


Allt jag delar idag (som vanligt) är MIN sanning… MIN tro… MIN intuition. Inom mig pockar en ”eld” på… en stark stark känsla av att jag MÅSTE TALA! Jag har aldrig varit den som ställt mig i ledet och ”köpt allt med hull och hår” och än mindre idag. Jag är mamma till en 4-åring och en bebis på dryga två veckor och det är min plikt och skyldighet att ”skydda de” från detta vansinne som råder i världen.Jag skriver detta och gör min röst hörd för mina barns skull… och för alla er där ute som inte vågar tala av ren rädsla för att bli ”lynchade” och utfrysta.


I måndags skulle det varit luciatåg på vår dotters förskola. Luciatåget skulle hållas utomhus och anhöriga skulle få medverka; något vi här hemma verkligen sett fram emot! Så satt jag och pratade med vår lilla Holly i fredags och hon berättar att fröknarna sagt att föräldrar inte alls får vara med. Jag säger att jo Holly vi får vara med och så ska vi fika tillsammans. Vad jag hade missat var att nu var det visst nya restriktioner (igen ❗️❗️❓❓) och luciatåget skulle i år igen sändas digitalt. Jag dolde min besvikelse och sa att det blir så fint ändå Holly och att det var pga att många föräldrar inte kunde medverka och att det är många skolor och förskolor som gör just så (jag VÄGRAR prata covid-19 med Holly och vill för allt i världen inte att hon ska få ta del av de SJUKA bakomliggande orsakerna till varför vi inte fick vara med!!!!).

Jag har sedan några år valt att inte se på nyheterna eller läsa tidningen (till min mammas förtret). Detta är ett aktivt val jag gjort då jag tycker massmedia delar endast negativa nyheter och propaganda jag klarar mig utan. Jag vet att de nyheter som ska nå mig når mig ändå. Mao är jag inte ”påläst” kring exakt vad som sker i världen och kan i och med detta gå på min intuition och bilda mig egna uppfattningar om saker och ting.


Huruvida människor väljer att ta Coronavaccin eller ej behöver jag inte gå in på idag… jag respekterar de som väljer att ta sina sprutor och dömer ingen i sina val. Vad jag dock undrar är om alla vet att det är icke fullt godkända vacciner som ges.. och hur många doser ska behövas?! Som en närstående släkting till mig som är läkare uttryckte; ”det gick för fort att ta fram vaccinet och det är nya teknologier”.


Jag tror så starkt på våra mänskliga rättigheter och det som sker just nu i världen är att vi fråntas de. Utan vaccinpass får vi inte gå på bio i en salong med över 100 personer… vi får heller inte gå ut på restaurang fritt som förr eller resa fritt över gränserna. Vi blir beordrade att hålla avstånd (nej vi människor är INTE gjorda för att hålla avstånd och när jag i högtalaren i affärerna hör ”vi ber er att hålla avstånd”; vill jag ”stänga av” både mina egna öron och Hollys). Vi missar våra barns luciatåg (det som hände oss i måndags för att vi inte ska ”samlas” för många på en plats..


NÄR ska vi vakna?!? Jag vet att många många delar min röst men inte vågar göra sig hörda… jag vet också att många väljer att blunda för att det är ”lättare”.. jag vet också att en del kommer att triggas av det jag skriver idag och så får det också vara. Jag kommer inte att tiga!!! Om jag så ska behöva ”skrika ut” och be fler att vakna… att våga göra sina röster hörda.
Så vad jag tror…. Jag tror att förändringen är närmre än vi tror… att fler och fler vaknar upp ur dvalan och faktiskt vågar ifrågasätta. Jag tror också att detta är enda vägen för att en förändring ska ske. Jag tror att det är vi: folket som ÄR förändringen och att det är först när vi vågar vakna och stå upp för våra rättigheter och vår frihet som förändringen kan ske.


Vaccinpass, hålla avstånd, tvångsvaccinering… Jag är en sådan stark motståndare till allt detta och säger att INGEN kommer att kunna tvångsvaccinera varken mina barn eller mig. Det strider så starkt mot våra mänskliga rättigheter och för de kommer jag att kämpa ❗️🙏❣️!!!


Som avslut, jag vill så väl… jag vill att vi människor ska få må bra.. att vi ska få använda vår fria vilja och få fatta våra egna beslut utifrån den. Jag tror att de icke humana restriktionerna kommer att slå 100 gånger hårdare mot mänskligheten än Covid-19 och dess mutationer.

Kvinnor, förebilder och kroppsideal

Detta inlägg riktar jag främst till kvinnor… (men självklart är ni män välkomna att läsa också ☺️).


Jag funderar kring kroppsideal.. och om det ens finns några sådana… Genom tiderna har kvinnokroppens ideal ändrats; från att ”man skulle” vara kurvig till en tid då ”att vara smal” var det nya idealet.. till att många kvinnor ville se vältränade ut. Under 90-talet såg man de anorektiskt smala modellerna på catwalken vilket i mångas ögon ansågs osunt.. och så nu; vad jag mer och mer ser i tidningar och sociala medier; unga kvinnor/kvinnor med 70+ kilos övervikt som jobbar som influencers. I mina ögon (och nu kommer jag nog trigga en del ) är det precis lika osunt som att vara trådsmala. För mig är det inte att framstå som en förebild att ha en uppenbarligen kraftig övervikt och sen stolt visa upp sin kropp i bikini och säga att man älskar sin kropp”. Att vara anorektiskt smal är inte hälsosamt, att träna maniskt för att sedan visa upp sin vältränade kropp är inte hälsosamt men precis lika ohälsosamt är det att bära på kraftig övervikt…


Majoriteten av de jag hjälper dvs mina kunder är kvinnor. Och majoriteten har något slags kroppskomplex.. jag var ju där själv i många år och vet exakt känslan… känslan av att oavsett hur min kropp såg ut eller form på den så var jag aldrig nöjd. Jag föraktade min kropp men i själva verket har jag nu i efterhand förstått att det var ju mig själv jag inte tyckte om.


Nu är alla som läser detta inte mammor men jag vill i detta inlägg även poängtera HUR mycket vi mammor påverkar våra barn i just detta med kroppen/kroppskärlek eller förakt. Om våra barn hör oss mammor vara missnöjda, se oss kolla missnöjt i spegeln, höra oss prata om dieter hit och dit eller kilon upp och ner.. Hur tror ni att de påverkas? Inte positivt i alla fall om du frågar mig.


Jag finner en sorg i att så många kvinnor jag talar med, möter eller läser om är missnöjda med sina kroppar eller känner förakt rent ut av. Jag försöker gång på gång att förmedla att vägen till att tycka om din kropp går genom att först tycka om ditt inre. Det kommer aldrig att spela någon roll hur mycket du tränar eller hur många dieter du går på eller hur många kilo för mycket eller för lite du bär på om du inte tycker om dig själv.


Jag tycker inte det handlar om att våra kroppar ska se ut på ett speciellt sätt utan om att vi mår fysiskt, emotionellt och själsligt bra och att det är DÄR vi ska lägga fokus ❣️

LIVET❤️

Vi må vara ”trasiga”… bära på sår… Känna oss tyngda av gammalt bagage…
De flesta av oss har sår på olika vis, från gamla upplevelser, relationer, barndom.. cellminnen från tidigare liv.. sår som för många förblir oläkta för att de inte vet att det finns en annan väg… En väg bortom antidepressiva, ett halvt liv i terapi (absolut inget fel på terapi. jag har själv provat men det var inte där jag fann den för mig rätta hjälpen…) eller en väg i förnekelse och en acceptans att ”man kanske är lite trasig men det får väl va så”…

Men det finns en annan väg… vi har alla val att göra.. Vi kan välja att vara kvar i det gamla, lite ”halvtrasiga” och därmed må därefter E L L E R… vi kan välja att läka på djupet och därmed bli fria… fria i själ och hjärta, och därmed fria att leva våra liv fullt ut.
För mig fanns/finns ingen annan väg än att frigöra mig från gammalt. För min skull…

Mina kunder bruka säga att jag ”räddar liv”…. att jag är ”sista stoppet”… det är så stort…. jag smakar på orden och de är så stora så jag knappt vågar dela de här… men jag vill dela… för tydligen är det delvis det jag gör… vid flera tillfällen har kunder som vänt sig till mig berättat hur de inte hade levt utan min hjälp…. hur de velat ta sina liv… hur de famlat i mörkret hela sina liv och sen mött mig som hjälpt de upp..: hjälpt de frigöra sig… hjälpt de läka…


Jag vill dela detta… jag vill sätta ord på detta..: inte för att höja mig själv eller slå mig för bröstet och skrika ut att jag är så speciell… nej; jag vill dela för att jag gjort resan själv,… jag vet hur det är att famla i mörket,., att slå på mig… att inte vilja leva…
Men så valde jag en annan väg.. en för mig rätt väg… och det ledde till fantastiska saker… och ett liv jag bara kunnat drömma om!
Vi har alla ett val att göra…. och vi kan alla skapa det liv vi vill❤️.

Madness🔥… och ett stort uppvaknande

Det är för att jag känner mig så orubblig och orädd nu som jag vågar dela detta inlägg…. Känns rent ut sagt så jädra viktigt att våga tala om detta🙌🏻.

Som vanligt vet jag knappt vart jag ska börja…. För så mycket finns det att säga om allt… men framförallt om tiden vi befinner oss i nu. Och det är den jag idag vill gå in lite djupare på…

Det är knappt jag vill ta orden i min mun för så uttjatat tycker jag det är men…. jag vill snacka lite om Corona aka covid-19 och allt det för med sig…

Allt jag delar idag är min personliga åsikt och ingen predikan om hur man ska tycka och tänka kring detta men såhär tycker och tänker jag och jag står 100% bakom varje ord. Detta jag skriver nu är min starka tro där jag står orubblig oavsett vad andra säger, tycker, tänker eller vad media vill få oss att tro.

Som med allt finns det ju för-och nackdelar och på flera vis tror jag att denna tid bringar mycket gott med sig… Människor tvingas att sakta ner… värdera om… vissa har saker inom sig att möta som de i denna tid ”tvingas att” göra”… det kan verka hårt och kännas tufft men av egen erfarenhet vet jag att det är genom mina tuffaste/svåraste/mest prövande tider jag växt som mest… efter stormen 🌪🌪🌪 mao….🌈…. så även om det kan verka kaosartat nu så tror jag att denna tid för många kommer att leda till gott…. MEN… så har jag även några frågeställningar inom mig som pockar på… och en S T A R K inre tro på att det är mycket som ”sker bakom kulisserna”… Vi svenskar är rätt bra på att ”ställa oss i ledet och anpassa oss”… utan att ifrågasätta.

Så nu kommer jag till skuggsidan av denna tid… detta som jag vet många går och tänker men som folk inte vågar prata om… Detta jag kallar MADNESS😱..


Ok så…. jag vet att många blir sjuka i Corona. Vissa har starkare symptom medan andra inte känner av sina symptom alls. Jag har på nära håll mött båda sidorna. Jag vet även att den fört med sig dödsoffer men så gör även vanlig influensa…
Bieffekterna av dessa strikta restriktioner kring vad man får och inte får göra idag tror jag långt kommer överträffa alla eventuella symptom man kan få av denna influensa.
För att nämna det första jag tänker på; många Människor mår rent ut sagt skit av denna isolering. Om människor förut kände sig ensamma så är det inget mot vad de kommer att göra nu…. På sociala medier postas det: ”om man inte bär munskydd så är man en mördare”…. jag vet inte vad som är värst….; skräckpropagandan som sprids via massmedia, tvångsisoleringen, vad vi med denna kollektiva skräck många befinner sig i visar våra barn, dömandet av de som ”inte köper allt med hull och hår eller det hur vi bara ställer oss i led utan att ens ifrågasätta någonting.
Jag tror det är dags för oss alla att våga ifrågasätta saker och ting… Och massvaccinering eller rentav tvångsvaccin kommer inte över denna tröskel. Jag skulle kalla denna ”Madness” för frihetsberövande av våra mänskliga rättigheter och kan inte förstå hur ett samhälle eller en värld mer eller mindre bara kan ”stängas ner” pga en ”influensa.

Säkert kommer jag trigga flertalet med detta inlägg och må så vara. Jag tänker INTE vara den som ställer mig i ledet utan att säga eller ifrågasätta något. Det är dags att vi vaknar och vågar ”titta bakom ridån”…

Stämmer allt kring Corona som media skriver och talar om. Nej nej nej om du frågar mig och jag kommer inte bara finna mig i allt utan att ifrågasätta. Kalla mig rebell. Hellre en rebell än en ja-sägare som blundar.

F R E E D O M…. det är vad vi går mot..OM fler vågar öppna upp ögonen… 🙌🏻🌍❤️

”Va duktig du är”….

Den senaste veckan har jag de två gånger jag sprungit fått komplimanger på vägen.. ja jag har mött bekanta som säger hur duktig jag är som är ute och springer och helt naturligt svarar jag; ”nej men jag är inte duktig. Jag VILLE springa.. min kropp ville springa. Jag skulle aldrig tvinga den att göra något den inte vill! Och jag står SÅ bakom mina ord. Det finns liksom inte i mig längre!

Vi människor har kommit så lååååångt från detta. Många fullkomligt skiter i vad deras kroppar vill och behöver och sååå många som lider av ångest för att de ”borde” träna eller ”inte borde” äta den där glassen…

Jag tror vi alla har det naturligt i oss ATT våra kroppar vill röra på sig på ett eller annat sätt men är vi frånkopplade våra kroppar så är det klart vi inte kan lyssna på dess signaler. Ibland behöver kroppen bara total vila och ibland röra sig naturligt.
Jag tror inte på förbud eller måsten eller straff eller för höga krav på varken oss själva eller våra kroppar och jag blir lika less varje gång jag läser löpsedlar där det står hur snabbt man kan gå ner 10 kg.

Jag tror heller inte att vi ska ta bort en det ena en det andra från kosten (så som jag själv höll på innan Mattias kom in i mitt liv och lärde mig njuta 100% av både mat och ett glas rött eller en kall öl. Tack för det Honey😍🙏❣️⭐️)

Obalanser i våra fysiska kroppar tror jag nästan alltid grundar sig i annat… I mitt fall gick jag in i själslig läkning och blev fri från acne, kronisk trötthet och livslånga magbesvär (för att bara nämna några).
ALLT hänger ihop och mår själen inte bra kommer din kropp aldrig göra det heller.
Jag tror på back to basic och att vi behöver L Ä R A O S S L Y S S N A P Å V Å R A K R O P P A R….. Den kommer att berätta en hel del för dig jag lovar…☺️

Min känsla kring Corona och tiden vi är i…

Oj oj oj… jag menar 😱🌪🌪🌪🌪🌪. Tycker dessa symboler rätt bra stämmer in på det som sker nu i världen.. naturligtvis talar jag om Corona eller snarare VAD Coronan gör med samhället… ok jag förstår hur människor blir omskakade nu när saker raseras.


Jag tror inte det är viruset i sig som många är rädda för (influensa har ju många av oss haft) utan VAD DET GÖR MED SAMHÄLLET.. Människor har gått in i skräck eller kollektiv rädsla som jag kallar det.. och den ”skräckbubblan” tänker i alla fall jag hålla mig utanför för där har egentligen ingen av oss något att göra.. Rädsla föder rädsla och i grund och botten finns det inget att vara rädd för i detta. Det är som en skräcktornado sveper runt och tar med sig människor.


Jag frågade barnen igår om de även får höra om alla positiva nyheter som denna tid för med sig men nej; i skolan kollar de på nyheterna och där berättas tyvärr inget om detta.. Hur ex delfinerna närmar sig Italiens kust igen pga minskade utsläpp eller hur Venedigs kanaler är klarare än på många år… eller hur man på satellitbilder redan efter bara någon vecka såg en radikal minskning av utsläpp ovan Kina.


Jag fattar hur starkt vi kan påverka varann och hur lätt det är att gå in i denna ”kollektiva rädsla” MEN… ska vi inte se detta som en chans till ett globalt uppvaknande.., en chans till förändring.. till nytt… trots allt är detta inget vi kan påverka.. varken hur det påverkar ekonomin eller allt annat…
Min starka tro i alla fall är att detta.. denna kaotiska tid, både är jordens alltså naturens chans till att få återhämta sig samt mänsklighetens chans till nytt.,Ja jag tror många kommer både omvärdera samt ändra sina liv efter detta… kanske vissa tvingas till det vilket jag vet kan vara tufft; när liksom ”livet väljer åt en” men jag vet också att ofta är det just de gångerna som nya och fantastiska saker sker..

This too shall pass men så länge gör jag vad jag kan för att stå stadigt här på jorden 🧘🗺🌎….

Ps!! Ja energierna är crazy nu✨🔥💥💥☄️⚡️ så du behöver inte känna dig galen utan mer jobba med att värja och jorda dig🌳✨🧘

Barnen är vår framtid

Jag kommer fullkomligt skita i (rent ut sagt) hur duktig Holly kommer att vara sen när hon blir äldre.. eller hur bra betyg hon kommer få eller hur duktig hon kommer att vara på sport eller måla eller språk.. Missförstå mig rätt; självklart kommer vi, hennes föräldrar, att vara hennes stöd och hjälpa henne med läxor, etc om hon behöver MEN det hänger inte på om hon får A i alla ämnen. Hon kommer aldrig att behöva behöva prestera för att vara sedd.

För mig är att vara en stolt mamma då jag ser och får höra vilken fin liten empatisk människa hon är.. hur hon hjälper sina kompisar hos dagmamman, hur hon tröstar de när de är ledsna.. hur hon delar med sig av sina saker.. det är stunder då hon ex tycker att någon har en fin tröja och säger det; va fin tröja du har” eller när jag plockat undan hennes leksaker från golvet och hon kommer hem och säger, va fint det är här. Det är när hon är så försiktig (och alltid varit) med våra hundar och klappar och pussar på de.. när hon stryker deras päls om de har ont.


Jag är stolt, SÅ stolt över Holly. Inte för vad hon presterar utan för vilken vacker liten människa hon är!


Jag tror ju på att vi är själar som kommer ner hit till jorden med olika kunskap/visdom men jag tror och vet ju hur stark påverkan vi föräldrar har på våra barn. Våra barn som ju ÄR vår framtid. Så om vi inte visar de vägen.. en fin kärleksfull empatisk väg. Vem ska då göra det? Det handlar inte om hur fel det är på skolorna eller dagis (även om det absolut skulle behöva göras en del förändringar där). Det handlar om OSS föräldrar och hur VI hanterar och lär våra barn rätt och fel.. lär de att vara fina medmänniskor. Det börjar alltså hos OSS!

Vikten av att ta hand om sig


Att vara en givare och en hjälpare är något fint och det är det många som är men det är inte en styrka att ta hand om alla utom sig själv.. fortsätter man så kommer man till slut att bränna ut sig… Att ta hand om sig själv är ju inget nytt begrepp men många associerar det med att äta rätt och träna.. Att ta hand om mig är för mig att…

Att ha hand om sig är inte att vara egoistisk: tvärtom. Jag tycker det är att visa våra barn något fantastiskt viktigt; ett värde man sätter på sig själv… det är ju en slags egenkärlek (self love tycker jag är ett så fint ord på det❤️).

Att vara en givare och en hjälpare är något fint och det är det många som är men det är inte en styrka att ta hand om alla utom sig själv.. fortsätter man så kommer man till slut att bränna ut sig… Att ta hand om sig själv är ju inget nytt begrepp men många associerar det med att äta rätt och träna.. Att ta hand om mig är för mig att…

– Följa min kropp och lyssna till mitt hjärta .

-Gränssätta när jag behöver..

-qigong, yoga, meditation, springa/gå/chilla i naturen… , cirkelmeditationsdans

-Andas…

-vara i det jag känner även om det ibland är skitjobbigt.


-Sätta ord till min omgivning om det är saker jag känner för att vi ska skapa en större förståelse för varann..


-Jobba med det jag älskar eller framförallt trivas med det jag gör.


-leva i sunda och kärleksfulla relationer…

Vara tacksam för allt jag har och är och inte ta NÅGOT för givet (för det kan ingen av oss göra).

-skämma bort mig med behandlingar typ massage, fotvård eller healing om jag behöver..


-äta det min kropp vill ha; vegetariskt, bra råvaror.. glass, kött ibland, en god bulle om jag känner för det.. god och nyttig smoothie på morgonen… sushi ibland för att det är så jädra gott..


Detta är för mig inget ”jobb” eller något jag gör för att ”man ska” eller jag har läst det nånstans.. Det har heller inte varit något självklart förut.. för mig idag är detta en livsstil.. jag tar hand om och hjälper många och skulle jag då inte ta hand om mig själv… ja kanske skulle jag också va en av de utbrända..


Jag delar inte detta för att visa att ”åh hej titta vad duktig jag är” utan för att detta är en djup insikt i mig som jag gärna vill dela med er: vikten och värdet av att ta hand om sig.. inte bara för att ”hålla” utan för att själv mår bra också. Att vårda sig är inte att vara ”duktig” utan handlar om att ge sig själv den kärlek, respekt och omtanke som man förtjänar ❤️

Om förlåtelse …

”Holding onto anger is like drinking poison and expecting the other person to die” (”Buddha”).

På min instagram igår gjorde jag ett inlägg kring den djupt läkande tid vi nu är i och hur vi ska förlåta den/de (inklusive oss själva) som behöver förlåtas men att det är något vi gör endast för vår egen skull.

You can’t change the unchangeable… Detta uttryck har säkert många hört förut… och just så är det ju. Ingen av oss kan förändra det som inte går att förändra exemplevis gå tillbaka i tiden och ändra på saker som skett. Vad vi än anser att andra eller vi själva gjort fel så kan du aldrig göra det ogjort.

Att förlåta sig själv eller andra frigör DIG.. det är DU som vinner på detta. du behöver inte tycka det är ok vad du själv eller personen i fråga gjorde. Men det är nutid nu och hur mycket du än vill gå tillbaka i tiden och ”göra rätt” så kommer det inte att gå. Vad du kan göra är att förlåta och att läka eventuell smärta för att själv komma vidare.

Att förlåta kan ta olika lång tid beroende på situation, smärta eller vad du tror dig själv ha gjort eller ej eller vad andra har orsakat eller ej.. För mig, att förlåta psykopaten jag levde med tog 10 år!!!! I 10 år ”fanns han i mina mardrömmar ”, i mina tårar, i min ilska… men så en dag var jag redo och sen dess känner jag ingen smärta längre kopplat till honom. Jag kan se varför han gjorde som han gjorde och att han var för sjuk för att kunna älska på riktigt. HAN led aldrig av den ”unforgiveness” eller smärta jag bar på. Det var det endast jag själv som gjorde. Jag tror vi förlåter när vi själva är redo och att det inte är en process som går att påskynda. Men friden du vinner på det är nästintill obeskrivlig…

När livet väljer åt en…

Jag hade gått med en ”gnagande”’känsla i kroppen i veckor och Dagen med D då det ”hände” ville jag bara gråta. Klumpen i magen växte sig större och större och så när jag kom hem förstod jag varför jag känt som jag gjorde.

Min dåvarande sambo behövde prata. Han befann sig tydligen i någon slags ”livskris” och visste inte vad han ville med något längre; inklusive med vår relation. Så det tog slut.. Och marken under mig rasade totalt. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag grät de kommande veckorna. Idag förstår jag ju att egentligen handlade det inte om X för relationen var inte bra i sig ändå.. nej, det var så djupa gamla sår som revs upp.. Djupa traumatiska minnen och känslan av att än en gång förlora någon som stod mig nära. Att bli lämnad och övergiven..

På den tiden hade jag en medial kvinna som hjälpte mig mycket. En höstkväll, en kort tid efter ”samtalet” med X ringde jag henne och jag minns att hon sa; ”Alin, du kommer igenom detta och det leder till så mycket gott. Detta är det bästa för DIG”. Just där och då kunde jag inte ta in hennes ord. Smärtan var för påtaglig. Men idag vet jag; att bli lämnad av X var det absolut bästa som kunde hända mig. Jag tror inte att jag själv hade tagit mig ur relationen lika snabbt.

Mörket började så sakteligen skingras och jag hade så många fina möten med människor; både på jobbet och privat.. Det var även där och då som jag öppnade upp för min andlighet ( Ofta sker det genom ”livskriser”). Och knappt två år senare kom min nuvarande fantastiska Mattias in❤️.

Jag tror inte; jag VET att genom prövningar och svåra tider i livet kommer alltid något gott. Ofta vet vi inte själva vad det högsta bästa för oss är (även om vi kan tro det) och då är det så fantastiskt hur ”livet” kan välja åt en.:.