Kära mammor-vi behöver vila också 🙌🏻

Vi bär våra barn i magen i ca 9 månader.. vilket bara det är en stark påfrestning för kroppen. Vi ska skapa/”baka” ett barn på 9 månader vilket ju är ett mirakel i sig men som sagt; fysiskt och för vissa även psykiskt påfrestande.. sen är det dags för förlossning. Vare sig det är via kejsarsnitt eller vaginalt så är även detta en enorm påfrestning för oss. För en del är det mer smärtsamt än andra. I mitt fall tog det 45 h från första värken för att sedan tappa 2 liter blod och behöva åka in på akut operation (för att sedan behöva operera mig igen efter 6 månader). Ja min kropp var trött och behövde mycket vila..

Oavsett hur din graviditet var eller hur förlossningen gick så ÄR det de facto en oerhörd påfrestning för oss… för våra kroppar. Vilket leder till min poäng med detta inlägg… vi behöver VILA också.

Jag har själv tränat och presterat större delen av mitt liv och detta handlar inte om huruvida man ska träna och ”prestera” eller ej… nej det handlar om att jag alltför ofta läser om eller ser mammor som inte ger sig själva detta. Den livsnödvändiga vilan. Det tränas in så nära inpå förlossning man kan komma.. sen dröjer det inte länge efter förlossning innan man ska ”hitta tillbaka till” sin kropp igen. Jag dömer ingen i detta utan vill med detta inlägg okej:a eller rentav uppmuntra fler mammor att ge sig själva en paus.

Under din graviditet; sov och vila så mycket du kan för du kommer att behöva det.

.. När ditt barn sen kommit och din bebis sover; vila.. Ta lugna dagar utan en massa ärenden eller kaffe på stan (inte bara för din egen skull utan för din bebis skull också). Skit i fokuset ”att komma tillbaka till din kropp”.. låt det få ta sin tid…

OCH… du kan ha intentioner hur du vill vara som mamma och hur du vill ha det med ditt barn men vi får inte glömma att alla barn är olika, har olika behov. Även om du har intentioner så kanske det ändå inte blir exakt som du vill, eller önskar.. eller som ”andra” har det. Och det är ok! Det finns inget som heter en ”perfekt” mammaroll… Ibland blir det som vi vill och ibland inte. Det viktigaste av allt och det jag tror att varje barn önskar sig är ändå kärlek, trygghet, lugn och närvarande föräldrar❤️.

Kommunikation-en av livets viktigaste nycklar ❤️

Jag tror att ett av de största misstagen i relationer är brist på kommunikation. Din partner eller de i din omgivning kommer inte att kunna läsa dina tankar och alltid ge dig det du behöver. Det är upp till var och en att sätta ord på sina behov; Vad du behöver, Vad du vill, Vad du inte vill, Hur du känner, Vart du vill…

Att kommunicera från sitt hjärta är nyckeln i alla relationer. Vissa är mer ”tränade” i detta än andra och upplever det inte alls som skrämmande. I mitt fall var jag HELT otränad. Mina år med Mattias har lärt mig att VÅGA säga vad jag behöver.. Att VÅGA visa alla mina känslor.. Gråta i hans famn.. Våga visa mig ledsen.. stark… skör.. sårbar. Jag har lärt mig att sätta ord på både vad jag vill och inte vill. Ibland har jag varit skiträdd. Ja rädd för något som kan upplevas som så sjävklart. Så vad jag var rädd för kanske ni undrar nu.. Att vara otränad i att kommunicera på djupet och från hjärtat skrämde mig då jag var rädd att om jag gjorde det så skulle jag inte vara älskad.. Som att jag underliggande var rädd för att fullt ut visa vem jag var.. Idag är den skräcken i mig borta🙏.

Befrielsen att våga tala är enorm och jag tror den gynnar både Dig själv och alla i din omgivning. För om DU vågar tala så vet ju de runtom dig både hur du mår, vad du vill och vad du behöver. Och tänk va många missförstånd som går att undvika då❤️❤️.

Skapa ett liv du inte behöver semester från..

Det är som att vi människor i västvärlden missat vad livet handlar om.. Många spenderar mestadels av tiden på jobb.. Jobb som många känner ångest inför eller absolut inte tycker känns stimulerande. Alltför ofta hör jag ”äntligen fredag och helg…” eller… ”åh va skönt med 6 veckors semester”. Semester eller helger som oftast ”flyger iväg” då det är så mycket som ska hinnas med.

”Build a life you don’t need a holiday from”… det säger allt tycker jag. Och något vi alla borde sträva efter då livet ju är här och nu och det är NU vi ska leva. Att jobba på ett ”trist” jobb för att bygga för framtiden när framtiden inte ens är garanterad….

Att betala räkningar eller handla mat behöver vi ju alla kunna så det är inte det jag talar om. Vad jag talar om är att fler borde ifrågasatta vad allt är värt… Vad vill Du göra och jobba med om Du får drömma fritt…? Jobbar du idag med något du brinner för? Har du ett jobb du trivs på och känner dig tillfreds med? Eller går du till ett jobb du egentligen inte trivs med och längtar efter helger och semester? Vill du starta eget och leva på din passion? Lever du det liv du i själ och hjärta vill leva? Jag tror att allt är möjligt.. Men att det oftast är rädslan för att ”hoppa”.. eller släppa tryggheten som håller oss tillbaka.

Låt oss spola framåt i tiden… Du är nu 80 år.. Vad vill du berätta för dina barnbarn? Hur vill du ha levt ditt liv? Vad gjorde du? Vad missade du?

Livet har så mycket fantastiskt att bjuda på.. Spring inte för fort så du missar det…🧘🏻‍♂️🌳.

Mot nytt.. nästa steg; Italien🇮🇹

Jag har levt med den här mannen i 5 år nu och tillsammans har vi både utvecklas och prövats på många plan❤️. Men som jag nämnt tidigare; prövningar får oss att växa och gör oss starkare!

Snart kliver vi tillsammans in i nytt🚪🌈… Detta är en dröm! Att tillsammans med Mattias få skapa något stort, viktigt, roligt, spännande.. att tillsammans med honom få möta människor och ge de något fint att minnas.. En paus, varande, njutningsfulla dagar på en vacker och helande plats som i sin tur kanske kan hjälpa de på sina vägar framåt.. Det är stort och nytt detta.. och samtidigt så rätt och spännande 💫. Om en månad avgår första resan men fler blir det🇮🇹🙏.

Vill du åka med nu i september så finns det platser kvar. Nästa avresa 16 maj 2019.

Öppet brev till mamma och pappa❤️

Kära mamma och pappa

Jag vill tacka er. Utan er hade jag ju inte funnits och fått uppleva allt vackert jag nu får. Livet har inte alltid varit lätt för mig Ska ni Veta. Jag är en extremt känslig själ… jag känner mycket och starkt vilket har vart en av mina största prövningar i livet… Jag har upplevt mycket smärta och fått höra och uppleva Saker som har präglat mig hårt. Jag Tror ingen av er vet hur dåligt jag har mått i mitt liv, hur mycket jag har jämfört mig med andra och hur låga tankar jag har haft om mig själv…

Vi har inte haft så mycket kontakt senaste åren sedan olyckan men det har varit precis Som det ska även om ni kanske inte förstår det… Jag har kommit till en viktig och fin plats i mitt liv… jag ser allt med nya ögon och har frigjort mig från och läkt mycket gammal smärta.

Jag vet idag att ni gjorde ert bästa utifrån era förutsättningar och utifrån vart ni kom. Ni har gett mig mycket fint och viktigt och det är så jag idag väljer att se på allt bakåt. ALLT: exakt ALLT jag har upplevt har jag behövt; det har varit en del av min livs plan som jag aldrig hade kunnat vara utan.

Tack mamma för den fina uppfostran jag fått, för all tid du tagit med mig ut till naturen, för samtal och berättelser om det andliga. Tack till dig pappa för att du har lärt mig värdet av pengar, för all skidåkning och alla resor vi fått. Och tack också till er båda för all god mat och alla matupplevelser jag fått.

Livet ska inte vara enkelt. Eller.. livet ÄR inte enkelt. Jag tror att vi kommer hit till jorden för att utvecklas, uppleva och lära oss själva och varandra saker.

Idag kan jag använda min livs resa och mina gåvor till att hjälpa andra och DET är värt allt.

Jag älskar mitt liv idag mamma och pappa. Jag mår väldigt bra i mig själv och har så mycket vackert omkring mig som jag verkligen uppskattar. Holly tex.. Vår fantastiska dotter som jag hoppas ni en dag vill ta mer del av. Hon är en stjärna som lyser upp våra liv starkt.

Med dessa rader vill jag visa min kärlek till er. Jag älskar er båda och ber om healing för hela vår familj så att vi alla kan mötas på nytt.

All kärlek//

Er dotter Alin

Kära män och kvinnor❣️

Kära män och kvinnor,

Vi är ju så fantastiska båda två. Män på sitt sätt och vi kvinnor på vårt❣️. Vi har olika styrkor och svagheter men den ena är inte bättre än den andra på något vis! Vi är precis lika bra fast på olika sätt.

Det som håller på att ske nu i världen skapar en klyfta oss emellan som jag tycker är oroväckande! Vi behöver varandra! Ja exakt så: världen skulle inte kunna fungera utan män och tvärtom! Vi behöver samexistera och leva MED varandra; inte tvärtom. Att kvinnliga ”rörelser” växer förstår jag absolut. Kvinnans röst vill göra sig hörd… Men hörd på vilket sätt…? Hörs den bättre genom separation från det manliga?

Jag tror starkt på en balans mellan det maskulina och det feminina! Vi kommer aldrig att klara oss utan varandra!

Så kvinnan… ta din plats ja men inte behövs det en fullständig separation från det maskulina för den saken skull❤️.

Yin och yang… Det behövs i allt och så även på denna jord 🌍❤️☯️

Att förlora en trygghet…❤️

Det var höst.. Jag var 15 år och på väg till min tennislektion när jag ser mamma bryta ihop i telefonen.. Jag förstod att något fruktansvärt hade hänt.. hela dagen hade jag burit på en sorg.. Tårarna fanns i ögonen hela tiden och av någon anledning ville jag på repeat lyssna på Ave Maria… Så då; när mamma lagt på luren fick jag förklarat för mig att Johnny hade dött… De hade hittat honom död i sin säng i barndomshemmet i Emmaboda. Det var alltså detta jag redan ”känt av”…

Johnny.. han som funnits med mig sedan födsel. Han som var som vår ”pappa”, den som läste läxor med oss, gav oss en guldpeng på fredagar att köpa godis för i kiosken. Johnny som var min stora trygghet och fadersgestalt❤️.

Den bottenlösa sorgen går inte att beskriva. Det var som att min värld rasade samman. Jag gick in i ett destruktivt beteende; en flykt undan smärtan; och började att dricka mig redlös varje helg. För en stund kunde jag fly undan den inre smärta jag bar på… Men lika snabbt kom den ifatt mig och tårarna forsade… När alkoholen nådde ut i mitt system kunde sorgen inte längre hållas tillbaka. Smärtan kändes oändlig och jag fann ingen väg ut…

Jag kände mig så förtvivlat ensam i min sorgeprocess.. ingen som frågade hur jag mådde.. ingen vuxen att tala med. Hemma hos oss ”la man locket på” och sorgen och saknaden fick liksom ingen ventil…

Månader gick och alkoholen byttes ut mot manisk träning… Sakta och med tiden mildrades förtvivlan… Johnny brukade hälsa på mig i mina drömmar och där fann jag ron i att han ändå var med mig❤️.

20 år har nu gått sedan Johnnys bortgång. Sorgen och smärtan har lämnat mitt system och istället bär jag med mig minnena av Johnny på ett lugnt och kärleksfullt sätt. Jag känner ofta hans närvaro och ibland kan jag till och med förnimma hans doft i köket.

När jag nattar Holly så brukar jag tyst tala till honom och be honom vaka över henne…

Att förlora någon nära är en sorg svår att beskriva.. Men att sedan förstå och tro att det finns så mycket mer än detta liv och känna att ”våra bortgångna” är med oss är så fantastiskt. Det lindrar sorgen och blir istället till något vackert… ❤️.

Även om Johnny inte längre finns med mig i fysisk form så vet jag att han ändå är där…. på så vis kommer han alltid alltid att finnas med❣️.

Self love ❤️

healing medium alinbistoletti

Häromdagen började jag att gråta… Jag var på mitt ”skogskontor” då insikten plötsligt tog tag i mig… Hur hård jag ibland är mot mig själv… Hur dömande…

Stundvis kan jag se på mig själv med kärleksfull blick men så kommer de stunder av ”gammalt” då jag blir för hård mot mig..

Det var som att jag där i skogen och såg mig själv utifrån. Och därifrån: ur den synvinkeln så såg jag så klart på mig själv, jag såg hur fel det är med de dömande tankarna och att jag inte på något vis behöver eller ska se på mig själv så…. Det är endast mitt gamla.. Den där Alin som ”piskade” sig själv… som aldrig kände hon dög.. Var tillräcklig… bra nog.. snygg nog… duktig nog… Den där Alin som ställde klockan på 6.45 varje morgon för att gå upp och ”prestera” men trots det ändå aldrig kände sig bra nog.. Den där Alin som inte ”vågade” bli arg eller ledsen av rädsla för att vara en ”dålig människa”…

Men så är det ju nutid… och jag är tillbaka på min plats i skogen… Då insikten landar i mig vem jag är idag… vilka kliv jag tagit.. att jag inte behöver prestera hela tiden för att duga.. att jag är älskad som jag är oavsett om jag säger ifrån.. är tydlig.. trött med stundvis bristande tålamod… eller ”bara” är jag; Alin Bistoletti.

Jag ”duger” mer än väl.. Jag är en fin människa som gör gott här på jorden. Jag är en god och bra mamma åt vår älskade Holly. Jag är oftast glad men ibland ledsen… Jag är tacksam gentemot livet och kan stundvis vara i nuet men ibland flyger jag upp i huvudet.. Jag är oftast i min kraft och orädd men ibland så vacklar jag…

Ja detta är vad jag kallar livet.. Ibland är vi orädda och känner oss trygga.. Ibland är vi ledsna utan att veta varför. Ibland kan vi vara i nuet utan att oroa oss för framtid och ibland inte…

Så ofta jag ser detta i samhället.. Bristen på ”Self Love”… Sökandet och bekräftelsen utifrån.. Sociala medier är FULLT av detta och det är just också därför jag delar denna ”nakna vinkel”.

Kärlek till sig själv kommer inifrån.. Det är ingenting någon av oss kan få utifrån. Det är för mig som ett pussel som sakta sakta.. bit för bit läggs inom oss så att vi mer och mer och oftare och oftare kan se på oss själva med kärleksfulla ögon.

Och slutligen… älska sig

själv fullt ut❤️.

Följ… lyssna på din kropp och njut mer!! Det är dags för nytt nu.

alinbistoletti medium personlig tranare halsocoach andlighet healing

Det handlar inte om att vi inte ska måna om våra kroppar… Det jag delar i denna text är att vi glömmer det absolut viktigaste; att måna om även våra själar och våra hjärtan. Om att vila och ”vara mer i varandet”

Jag bläddrar i hälsotidningen X och det ena uppslaget är ”hurtigare” än det andra; ”detoxa med soppor”, ”träna i säsongens senaste utrustning”, Beach 2018…. ja listan kan göras lång..  i nästa stund går jag ut på sociala medier där bilderna avlöser varandra med lättklädda super-deffade kroppar.. jag förstår att många får ångest när detta har blivit något sk ”ideal”…
Missförstå mig rätt.. Det är inget fel att ta hand om sin kropp, att vilja vara vältränad eller att tänka på vad man äter. Där är vi ju alla olika individer och behöver olika saker.. Vad jag menar är att vi slutat följa våra kroppars behov… Hur mycket behöver DIN kropp sova för att den ska må bra..? HUR mycket mat behöver DIN kropp? Vill din kropp röra sig i form av lugna promenader eller yoga..? Jogg eller karate? Eller vill din kropp helt enkelt bara vila för att den är trött?!
Samhällets tempo är ohållbart. Ja just exakt så! Det är ohållbart att fortsätta springa som vi gör och ju förr vi inser detta och faktiskt saktar ner desto mindre hårt kommer det att slå tillbaka på oss.
Vi är inte menade att leva i denna stress som råder. Det är inte vår livs plan. Inte för någon av oss. Från början åt vi när vi var hungriga, sov när vi behövde och rörde på oss för att det ingick i vår livsstil.. Vi sprang inte hysteriskt på något löpband inomhus medan vi kollade mailen på mobilen…
Vi är ”mer hälsosamma” än någonsin och människor mår sämre än någonsin. Hur får ni ihop denna ekvation? Vad ÄR att ”vara hälsosam”. Är det verkligen att äta var 3:e timme, sova 8 h, träna 3 pass i veckan, gå 15 000 steg per dag, utesluta gluten och socker..? Nej kära ni; inte enligt mig… inte alls enligt mig. Att vara ”hälsosam” (även om just det ordet känns lite klyschigt enligt mig) är att följa sin kropp och ge den vad den behöver. Lyssnar du på den så kommer den att tala till dig och berätta EXAKT vad den behöver. Men det är just det, vi har slutat att lyssna och hur ska vi då kunna veta vad den behöver. Hur ska just din kropp må bra om du följer andras ramar och modeller för vad ”man ska” göra…? Hur ska din kropp må bra om din själ inte mår bra?
I halva mitt liv levde jag i ett ”kroppsligt fängelse” där jag gång på gång gick emot min kropp och mitt hjärta… Jag flydde från smärtan i form av hysterisk träning och kost. Uteslöt än det ena än det andra i hopp om att kunna döva den gnagande känslan inom mig. Jag var så vältränad. Så stark och såg så ”frisk” ut. Ingen anade vad som låg bakom den kroppen.. Hur mycket ångest och timmar av att ”gå emot” mitt inre.. min kropps röst som skrek..: ”stopp, stopp”…
Så en dag bestämde jag mig.. Jag ville bli fri.. Jag ville läka för att kunna få må bra. DÄR kom vändpunkten. Jag tog hjälp av naturen. Jag grät i min sambos famn, jag blottade min själ för första gången, jag tog hjälp av healing, meditationer… Jag tvingade mig själv att inte träna.. att börja äta glass, dricka ett glas rött då och då..
Det tog lång tid och många tårar och smärta för att bli fri. Men det gick… Sakta men säkert försvann ångesten och jag fann ett sätt att kunna ”leva”, njuta och få känna mig fri.
Så nästa gång du får ångest för att du inte tränar, eller ångest för att du åt den där bullen eller låg på soffan en hel helg.. Till dig säger jag bara grattis!! Fortsätt så!!! Vill du vila så vila!!! Vill du äta godis så ät men NJUT!! Vill du springa så gör det men inte för att ” man ska” utan för att din kropp sagt att den vill det.
Vill du styrketräna för att bli stark i din kropp så gör det men bara för att DU vill och inte för att du sett på Instagram att ”man ska” ha en tonad kropp. För det finns inga;”man ska”. Inte alls.. Det är något som skapats av samhället och jag ber till alla högre makter att det blir ett skifte i detta.. en nödvändig förändring. Fast egentligen behöver jag inte be för jag vet… Ja jag VET att en förändring är på ingång…
Så till dig som känner ångest nu efter nyår och känner att du ”måste” gå ner 12 kg och bli ”fit inför beach 2018”…är mitt råd;  ändra dina planer.. tänk om detta år. Bryt dina gamla mönster och ”löften om att bli nyttig”.. bestäm dig för att kunna vila, stressa ner och njuta istället!!! DET är vad de flesta behöver men alltför få ”vågar göra” med risk för att ”känna sig dåliga”. Det finns inget dåligt i att följa dig själv och din kropp. Tvärtom; du har ALLT att vinna❤️.
I höst kommer jag att börja anordna ”resor”.. Har inte bestämt mig för vad jag ska kalla de ännu.. Träningsresor, själsresor.. Hälsoresor.. Det är ju en kombination av allt detta jag vill skapa. Jag vill skapa något nytt och vad jag anser att samhället behöver.
Vi kommer att åka till Italien, träna i naturen med våra egna kroppar. Men inte för att ”vi måste men egentligen inte orkar” utan för att det känns så ljuvligt att få röra på sig med utsikt över bergen.. Vi kommer att NJUTA av god mat som lagas med lokala råvaror av en kock.. Vi kommer att bada in poolen eller sola om vi vill och vädret tillåter. Vi kommer att sova om vi behöver, vila om vi vill.. Vi kommer att ”koppla ner” för det mesta för att umgås och lära känna varann.. Vi kommer att vandra i berg och meditera på en kulle…
Ja kära ni.. Det är dags nu.. Dags att vi saktar ner lite mer och faktiskt njuter… ❣️
Med kärlek och värme från Alin

Ska vi låta skärmarna ta över vårt samhälle?


Alltför ofta går jag förbi parken och ser föräldrar djupt insjukna i sina mobiler. Barnen försöker söka kontakt; ”pappa, pappa” eller ”mamma, mamma”; titta vad jag kan, varav de bemöts med ett ”mm:ande” utan att föräldern i fråga ens lyfter blicken från sin telefon… 
Barn behöver bli sedda och hörda och jo: de märker visst när de vuxna ”låtsas lyssna” för att de hellre vill kolla senaste inlägget på instagram. 
Du som förälder är en förebild för ditt barn och det är vi vuxna som ska visa barnen vägen framåt… 
Det finns inget som heter ”ja men så ser samhället ut nu, allt ska va digitaliserat”. Nej; för det är ju vi som skapar detta; vi vuxna..
Hur ska kommande generationer lära sig interagera med varandra, lära sig vara en god vän, värna om varandra, djuren och moder jord om allt kretsar kring skärmar?! 
Så som samhället ser ut idag kommer vi längre och längre ifrån varandra, ensamheten är större än någonsin, människor mår sämre och sämre och vi blir helt frånkopplade från naturen och vet knappt längre hur vi ska umgås utan skärmarna… 
Samtidigt ifrågasätts det varför fler och fler diagnostiseras?! Barn blir understimulerade av all skärmtid! Barn behöver leka, använda fantasin, vara ute i naturen. Barn behöver ha närvarande föräldrar och då menar jag inte bara fysiskt närvarande. Barn behöver socialisera med varandra OCH ja; barn behöver även att någon visar de gränser och inte bara ”slänger till de en iPad”. Utan detta undrar jag vart detta samhälle ska sluta…?! 
Jag är själv mamma till en underbar liten flicka❤️. Lilla Holly.. hon är snart 7 månader och när jag är med henne lägger jag undan min telefon. Jag ser in i hennes ögon, vi skrattar ihop, busar och myser. Jag är egen företagare och får dagligen många mail och samtal men när jag är med Holly är det HON som är mitt fokus. Och när jag jobbar är det jobbet jag fokuserar på. 
Jag kommer att lära henne hur man är en god medmänniska, hur man värnar om djur och natur… jag kommer ta med henne ut i skogen för att bygga koja när hon blir äldre. Vi kommer att tala om känslor och vikten av att våga visa de och tala om de… Jag kommer att ge henne all den trygghet hon behöver och se henne för den unika individ hon är. Jag kommer att stå upp för henne när och om det behövs och främst av allt kommer jag att SE och LYSSNA på hela henne ❤️❣️.
Så till er alla vuxna; lägg bort skärmarna när du inte absolut behöver de. SE varandra och era barn. Och till skolsystemet säger jag; minimera skärmtiden för barnen!!! 

Det är ju vi som skapar vår framtid och om ingen förändring kring detta ”skrämmande fenomen” görs så undrar jag vart samhället ska sluta… 

För många pekpinnar och om att våga följa…

Stressen i många är total… Gluten ska vi inte äta för det är ”dåligt”.. Socker är farligt och bör tydligen bannlysas. Fett intages endast i måttliga mängder och givetvis då ”nyttiga fetter”. Kolhydrater ska vara endast långsamma och Gud förbjude om de råkar vara snabba då och då. Raw food, paleo, GI, LCHF, 5-2… Dieterna är många… Ovanpå detta så ska det givetsvis tränas också; helst minst 3-4 dagar i veckan och då självklart varierad träning. Tabata är ju poppis (eller åtminstone var; jag håller inte räkningen längre..) då får vi ju en maxad träning på superkort tid så att vi kan stressa vidare någon annanstans.. Till karriären exempelvis. Jo för visst ska vi göra karriär också annars är vi ju inte någon.. Mammalivet är viktigt också. Helst 3 barn i lagom ålder emellan. Att vissa inte ens kan få barn det är tydligen inte relevant i dagens samhälle. Det samhälle jag lever i… Och jo just det; när man fött barnet så ska det helst inte gå längre än någon månad Max innan man ska va tillbaka i träningen igen. Helst då givetvis ha gått ner alla mammakilona och tillbaka i formen man va innan… 
Tycker ni det låter rimligt? Det tycker inte jag. När ska man hinna njuta då? Hänga i skogen och strosa… Äta god mat; precis vad man vill utan restriktioner? Vilan då..? När ska den hinnas med? Eller ”bara varandet”? 
Hade det varit jag för 4 år sedan så hade jag säkerligen levt som ovan.. Och ett konstant dåligt samvete hade gnagt i mig att inte räcka till.. att inte ha fått in alla mina träningspass enligt planen.. att inte ha hållit den strikta kost som jag brukar… jag hade säkerligen varit helt slut men inte tagit någon större notis om det utan kört på lika hårt som alltid. Jag hade fortsatt förminska mig av rädsla för att ta för stor plats. Jag hade fortsatt ha kontakt med min biologiska familj bara för att ”man ska ha det” även om jag inte hade mått bra i det. Om jag hade gjort vad som ”förväntades” av mig så hade jag drivit en framgångsrik träningsblogg och fortsatt driva mitt företag inom hälsobranchen.. Men trots många rädslor och funderingar kring vad folk skulle tycka och tänka så följde jag min inre röst och vägledningen jag fick… Jag följde mitt kall och det jag är ämnad för; att hjälpa många och stort och driver idag ett företag där jag jobbar som medium och healer. Ja tänk va ”konstigt” av mig.  Hur kan man jobba som medium… Va ”flummigt”… Den andliga världen skrämmer så många och det är delvis det jag har en förhoppning om att ändra. 

Jag har vandrat en tuff jordisk väg i livet och jag föddes med gåvor.. Jag älskar människor, moder jord och djur och jag är här på jorden för att göra skillnad❤️🌈🌍…
Jag tackar för att jag vågade bryta mig loss… Jag är glad och stolt över hur mycket kontroll jag släppt. Jag är fri att kunna njuta av allt; mammalivet, mitt företag, maten, kärleken, naturen, vilan, varandet, min andlighet… Jag är fri och tacksam och kommer aldrig någonsin att gå tillbaka till hur jag levde då.. Det var inget ”liv” utan ett konstant jagande, stress, press och njutningen existerade inte ens.. Varje dag gick jag emot mitt hjärta och min själ..  Jag ville behaga andra och vågade därför inte följa vad jag själv ville..

Nej: vet ni vad, jag tycker det är dags för nytt nu.. Dags att vi börjar leva lite. Dags att släppa lite på kontrollen och faktiskt njuta också.. att göra vad vi vill och inte enligt vad ”ramarna” säger… Så följ DINA drömmar och strunta i vad som är ”rätt eller fel”… Våga lyssna till din intuition, din inre röst för det finns ingen röst som kan leda dig bättre…

Dröm, våga, släpp, lev och njut. Nog för att vi lever flera liv enligt vad jag tror men nu är vi här och nu, i detta jordeliv så gör allt du egentligen vill och våga vandra din väg utan att följa alla andra ❤️. 
Med en innerlig värme och mycket kärlek från Alin

Vår läkande natur!!

Äntligen blir det mer och mer uppmärksammat; naturens läkande kraft och magiska effekt på oss🌲🌳⭐️. 

I flera år jobbade jag i hälsobranchen. Jag är PT, hälsocoach och kostrådgivare i grunden med studier både i Sverige och USA. Det var givande och roliga år att få jobba med människor på det sättet och jag tar fortfarande emot pt-kunder MEN jag tyckte redan för några år sedan att något fattades inom hälsobranchen… Det räcker inte med att träna och ”äta rätt”.. Vi talar alldeles för lite om vilan.. varandet.. vistelse i den läkande naturen🌲💫.. Fler och fler blir idag sjukskrivna på grund av utmattning. Jag vill få fler att förstå vikten av att ”släppa taget”.. 

Vi behöver inte vara så ”duktiga” hela tiden. Jag har varit en ”duktig flicka” majoriteten av mitt liv med en en extremt hög ambitionsnivå och målfokus. Jag har vänt ut och in på mig själv för att prestera, behaga, vara till lags. Jag har tränat tills kroppen sa ifrån och sagt ja mot min vilja på tok för många gånger. Jag höll på att gå sönder.. 

De senaste dryga två åren har jag spenderat en stund varje dag i natur. Jag har stått mot träd, suttit i mossan och lyssnat på fåglarna. I naturen har jag släppt ut fler tårar än någon annanstans.. Förr hade jag var dag ett stark behov av träning.. Idag är det behovet utbytt mot ett starkt behov av natur 🌳🌲.

 Jag säger inte att endast naturen har hjälpt mig att läka. Vad jag däremot säger är att naturen är en av de sakerna som hjälpt mig mest i min läkning. Jag avslutar med att säga hur viktig den är för oss och hur måna vi bör va om den🌳🌲❤️🌍. 

Allt gott och en massa värme från mig ❤️🌅. 

Father healing

 

 

Hej pappa,

När jag skriver detta brev är jag gravid i 8:e månaden och det har gått två år sedan vi umgicks. Senaste gången jag hörde din röst var i januari på min födelsedag då du grattade mig.

Det här brevet ”kom till mig” när jag för en stund sedan var ute med hundarna i skogen. En doft av västkusten drog in från havet och starka minnen från barndomen och våra somrar i Falkenberg kom tillbaka. Ja, jag har många fina minnen från barndomen också vill jag att du ska veta. Den där smärtan från förr och min önskan att ”radera de första 25 åren av mitt liv” har försvunnit och ersatts av en tacksamhet istället. De jobbiga minnena har fått mindre och mindre plats och istället minns jag det fina mamma och du gav oss.

Jag vet inte om du vet att det är en liten flicka som ligger i min mage. Hon ska heta Holly Bistoletti och alltså ha ditt efternamn precis som jag. Det är med stolthet jag bär ditt namn pappa och jag vill att min dotter får ta del av det också.

Jag undrar om hon kommer att ha likheter med dig… Älska att läsa, vara intresserad av språk, tycka om att resa… Jag vet inte men jag hoppas det. Vad jag däremot vet är att jag kommer att ge henne ”en bit av dig och därmed mig”; nämligen att hon ska få ta del av Österrike, skidåkning, det tyska språket, maten kulturen, den vackra naturen och allt det andra underbara som jag fått med mig därifrån. Från ditt hemland pappa.

Det är så mycket som du inte vet om mig pappa. Så många år du missat av mitt liv. Vet du att jag arbetar som medium och healer? Ja jag använder de gåvor jag föddes med och vägleder människor i sina liv, hjälper de att hitta rätt och att läka. Om du bara visste hur mycket jag älskar mitt jobb. Jag är fri att arbeta vart jag vill ifrån och jag får dagligen hjälpa människor framåt i livet. Ja, nog förstår jag idag varför jag gjort den resa jag gjort och upplevt all smärta jag har… Jag vet att du är ateist pappa. Eller åtminstone så var du det när vi var yngre. Mitt yrke är alltså så långt ifrån din tro men vet du; jag är stolt över det jag gör och hur jag påverkar människor. Det finns så mycket mer än det vi ser med blotta ögat och så mycket hjälp från den andliga världen som jag önskar att fler ska få ta del av.

Ibland finns du med mig starkt pappa. Jag undrar varför du inte vill ha mig närmare och varför du inte stått upp för mig som du gjort för mina systrar. Men i nästa stund känner jag att det är ett svar som jag tror för alltid kommer att utebli. Och det är ok. Jag behöver inget svar på den frågan. Faktum är att smärtan känns mindre och mindre och jag har någonstans nått en acceptans. Du behöver inte förstå mig pappa och du får vara rädd. Du kan släppa skulden nu…

Mattias har du ju fått träffa och det är jag väldigt glad för. Om du bara visste vad den mannen gjort för mig och gör. Utan honom hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan honom hade jag aldrig kunnat läka mitt gamla och bli fri som jag nu är.

Jag vill säga en till sak pappa; att jag vet att både mamma och du bar skuld till vår ibland smärtsamma barndom. Jag lägger inte allt på dig så att du vet det. Jag är glad att du berättade om din egen barndom och vart du kom ifrån för det hjälpte mig att få en större förståelse för dig och för hur du förhöll dig till saker; känslor, oss, mamma etc.

Holly sparkar för fullt när jag skriver detta… Vilken kärlek jag redan känner till denna lilla vackra själ…

Jag tror inte att du vet vem jag är idag pappa?! Vet du att jag för första gången i mitt liv kan säga att jag är stolt över vem jag är och vad jag åstadkommit hittills. När jag vaknar upp på morgnarna nu är det första jag möts av kärlek från Mattias. Han håller om mig och jag känner värmen från honom… All ångest jag känt i mitt liv är borta. Jag var ständigt på flykt förut.. Från känslorna.. Från det stora svarta hålet inom mig, men det behöver jag inte längre. För jag har lärt mig att möta de känslor som vill ut utan rädsla. Friheten jag känner i det är obeskrivlig.

Varje dag känner jag ett lugn och en ro inom mig… och en genuin tacksamhet till livet som jag heller aldrig känt såhär starkt förut.

Jag trodde tårarna skulle strömma nerför mina kinder medan jag skriver detta (vilket såklart hade varit ok) men nej… Jag har gråtit så mycket och sörjt så mycket så när jag nu skriver detta är jag bara lugn… Jag känner en värme och det känns så rätt att dela detta.

Jag tackar dig pappa. Utan dig hade jag ju inte funnits och hade då heller inte fått uppleva detta underbara som kallas livet…

Varma kramar till dig pappa,

”Ali”

 

Fortsättningen.. Intervjun och mina ocensurerade svar!

Efter att mitt tidigare blogginlägg om Ortorexi blev så uppmärksammat och påverkade många så blev jag i förra veckan intervjuad av en tidning . Deras syfte med intervjun var att få fler att uppmärksamma denna ”osynliga sjukdom”, att förstå baksidan av hälsohetsen.

Med all välmening gjorde de detta men efter att själv ha läst artikeln kände jag hur Alin liksom ”försvann” och med det, mycket av det jag står för. Jag klandrar de inte då de säkert kände de ville ”anpassa intervjun efter målgrupp” men för mig, som är här på jorden för att hjälpa och nå ut, känns det oerhört viktigt att ni får läsa den ”ocensurerade versionen”, den nakna sanningen… Den som jag hoppas kan hjälpa fler.

DÅ                                                        NU

 

Namn: Alin Bistoletti

 Ålder: 34 år

 Sysselsättning: Egen företagare. Vägledare (för det själsliga och fysiska). Andlig/medial vägledare, healer samt personlig tränare.

 

Familj: Sambo Mattias 43 år, två bonusbarn; Axel 9 år och Alicia 11 år, hunden Gringo 1 år, kaninen Mio 4 år samt bebis på väg.

Berätta kort om vem du är:

En kvinna som har upplevt mycket sorg och smärta, som prövats av livet igen och igen men som tack vare att jag följt mitt hjärta har funnit min väg, kunnat läka och kan tack vare min resa hjälpa andra att läka och finna sina vägar. En livsnjutare som varje dag känner tacksamhet för vem jag idag är, vad jag gör och allt fint jag har omkring mig; all kärlek jag får uppleva.

 

Hur det gick till när du blev sjuk i ortodoxi?

Oj, denna fråga kan man ju i sig skriva en bok om (skämt åsido)… Jag ska försöka att fatta mig kort om det går. Min smärta började redan som barn då jag var ett mycket känsligt barn. Hemma var det väldigt bråkigt och mamma mådde ofta dåligt p.g.a pappas och hennes relation. Jag tror inte det var endast en orsak utan många många år av smärta jag burit på som ledde till min ortorexi.

Under loppet av två år så; bodde pappa kvar i Saudi-Arabien men lämnade oss för en ny kvinna som knappt ville veta av att vi fanns och gjorde allt för att hålla pappa ifrån sina tre barn. Mamma mådde dåligt, vi flyttade från vårt hus, vår hund dog, min gammelfaster som jag stod nära dog, jag stod i skolan upp för de som var mobbade och blev i min tur då utsatt själv, min ”fadersgestalt”; han som vi växt upp med som vår pappa dog över en natt och jag fick aldrig hjälp med att bearbeta sorgen. När jag var 15 år hade jag dödslängtan, det gjorde så ont att leva och jag hade oerhört svårt med hur pappa behandlade oss barn och att han i all sorg vi befann oss; inte fanns närmare. Jag grät mycket här och kände mig oerhört ensam.

Som en slutsummering på frågan hur det gick till när jag blev sjuk i ortorexi så vill jag säga att jag aldrig kände jag dög. Jag sökte febrilt efter en identitet och fann min i träningens värld.

 

r förstod du själv att du själv att du var sjuk?

Oj svår fråga.. Det var nog först när jag mötte min nuvarande sambo Mattias som jag på riktigt både ville och kunde läka. Han är den första någonsin jag är trygg med, som älskar mig för den jag är, förstår mig och ser mig. Den första ”klippan” jag haft i mitt liv.

 

Hur regerade omgivningen på din diagnos?

Det var just det; ingen reagerade någonsin. Ingen sa något. Eller jo; min mamma pikade då och då att jag tränade så mycket men berömde mig samtidigt för min disciplin vilket måste ha skapat en förvirring i mig tänker jag nu.

 

Föndrades du som person i och med sjukdomen och i så fall hur?

Alltså ni menar vem jag är idag? Jag kan säga att tack vare ”sjukdomen” så kan jag idag hjälpa andra. Alla år då jag ”slog på min kropp” och kände jag aldrig dög har idag gett mig en ödmjuk inställning till min kropp. I mitt yrke har det varit ett helt otroligt bra redskap att ha då jag direkt ser signaler när människors hälsofokus går till överdrift. Jag jobbade mer med träningen förut och hjälpte även människor med viktminskning och fokuserade då mycket på balansen för de; att vila mer och att försöka få de att njuta av maten. Ja eller av livet i allmänhet.

 

r kom vändningen?

Här blir svaret samma som ovan; när min sambo trädde in i mitt liv. En kärleksfull och trygg man och den första sådana jag haft. Jag behövde liksom inte prestera för att vara älskad längre. Dessutom är han kock och jag som älskar mat fick inte ihop det längre med min strikta kost och hans goda mat och avslappnade inställning till livet.

 

Vad har varit din drivkraft bakom ditt tillfrisknande?

Drivkraften…?! Att jag var så in i norden trött på att vara ”fånge i min egen kropp”, att jag aldrig fullt ut kunde njuta av livet för att jag kände jag ju behövde prestera och hålla kontrollen.

 

Hur har ”vägen tillbakatill livet sett ut?

Oj oj, mycket guppig, många tårar.. Jag har på riktigt fått utmana mig själv och BESTÄMT mig för att läka en gång för alla. Och med läka menar jag ALLA mina sår jag bar på då de tillsammans var faktorer som utlöste ortorexin.

Jag har jobbat mycket med förlåtelse; både till mig själv och andra som orsakat mig smärta. Rent konkret träningsmässigt så fick jag tvinga mig själv att ex lyfta lättare vikter på gymmet, springa långsammare, gå långsammare. Ja, ändra hela mitt tempo. Jag kan berätta om ett tillfälle då Mattias och jag skulle träna på ett utegym och en av övningarna var att hoppa upp på en stubbe. Det fanns tre olika nivåer på stubbarna och medvetet så valde jag den lägsta (vill här tillägga att jag tidigare hade valt den högsta bara för att jag kunde och inte då hoppat upp en eller två gånger utan hoppat tills jag var helt slut). Min sambo hade vid den tiden inte helt förstått hur sjuk jag varit och sa i all välmening; ”-men högre klarar du Alin”. Jag minns hur jag nästan fick tårar i ögonen och sa bestämt; ”-ja, jag klarar högre men nu försöker jag faktiskt utmana mig själv.”

 

Har du haft delmål i ditt tillfrisknande?

Nej nej, inga sådana alls. Jag har haft på tok för många mål och delmål i mitt liv så med denna resa har jag följt… Följt min känsla, haft inre dialoger med mig själv och viktigast av allt; jag har satt mer ord och släppt ut fler tårar med Mattias än jag någonsin gjort med någon. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag har kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse och fulla stöd. Jag har blottat min själ och mitt hjärta och det är tack vare det jag kunnat läka för jag har på så sätt fått hans förståelse.

Hur är din relation till psykisk ohälsa i dag?

Min relation till det idag…?! Jag ser hur många som behöver hjälp och det är där jag ser min solklara roll. Det är intet för intet jag har upplevt all smärta jag gjort. Idag ser jag hur mycket våra själsliga sår skapar dessa sjukdomar, rädslor etc. Jag får dagligen hjälpa människor och hade inte kunnat det utan min egen resa.

 

Hur uthärdar du dåliga dagar eller jobbiga situationer i dag?

Har ärligt talat aldrig ”uthärdat” jobbiga situationer eller dåliga dagar bättre än idag. Jag ser så klart på det nu. Förut var min blick mer grumlig om man kan säga så och jag bar på så mycket rädslor. Idag känner jag mig väldigt orädd och stark. Stabil som ett träd skulle man nog kunna säga. Jag ser idag tillbaka på mitt liv; tackar livet för all smärta, förstår varför jag upplevt allt jag gjort men bestämt mig för att jag inte vill ”falla offer” för de omständigheterna utan vill vara fri från den gamla sorgen och smärtan.

 

Vad ger dig motivation i vardagen?

Kärleken inom mig och runtomkring mig. Att jag gått från det jag gjort till vem och vart jag är idag. Jag påminner mig om det ibland om jag är lite låg någon dag; att ”tänk Alin; hur liten och rädd du var och se vem du blivit och hur många du hjälper.”

 

Varför tycker du att ortodoxi är viktigt att lyfta?

För att jag tycker att det råder en skrämmande hälsohysteri i vårt samhälle som skapar en enorm press och stress i människor. Det är för mycket prestation och för lite vila och varande. När hinner människor njuta undrar jag? Eller gör de ens det? Min förhoppning är att kunna hjälpa ännu fler genom att jag delar min historia. Livet är till för att njutas av!!

 

Vad gör du/jobbar du med i dag?

Jag jobbar som vägledare. Mao; jag vägleder människor själsligt och fysiskt. Jag hjälper de att läka, komma vidare, följa sina hjärtan och att växa som människor. Nå sin fulla potential kan man säga.

 

Varför är det viktigt för dig att nå ut med min historia?

Svaret blir liknande som ovan men vill här tillägga; det går att läka och bli fri. Livet är inte till för att levas i ”kedjor” där vi fastnar i prestation och rädslor. Vi behöver lära oss att njuta mycket, mycket mer. Jag vill också här dela min inställning till livet; att allt har sin mening även om vi inte alltid förstår det i stunden. Livet prövar oss alla på ett eller annat sätt sen är det upp till oss själva vad vi vill göra med det. Men njut mer och se till allt du har omkring dig utan att alltid jaga det du inte har i hopp om att det ska göra dig lyckligare.

 

Vart kan man vända sig om man känner igen sig i din historia?

Till mig skulle jag spontant säga då. Ärligt talat så vet jag inte om det finns ”hjälpcenter” eller liknande men jag jobbar ju med att hjälpa och vägleda människor så de som vill är välkomna att höra av sig. Sen förstår jag att inte alla hör av sig till mig men min spontana känsla är att du vänder dig till någon du litar på och som kan slussa dig vidare. Det viktiga är att du inte bär på allt själv utan ser det som att ta hjälp är en styrka och inte en svaghet.

 

Vad är din största dröm just nu i livet?

Här får jag nog säga drömmAR… Jag vill nå ut större så att jag kan hjälpa fler. Mitt hjärta bankar starkt för djur och natur så där har jag redan nu lite planer och funderingar på vad jag kan göra. Min sambo Mattias och jag har en gemensam dröm om vad vi vill skapa. Kan inte avslöja några detaljer men kan säga att det är något vi skulle älska att göra samt något som kommer att förändra fler människors liv till det bättre. Nu fanns det ingen begränsing i denna fråga va 😉 ? Så jag säger barn också. Jag vill gärna hjälpa barn. Det är så många barn som mår dåligt, som är känsliga och feldiagnostiseras. DET brinner jag mycket för också.

Med mycket värme,

Alin

 

 

 

Ortorexi, läkning, mina olika kroppar och varför jag älskar denna mest.

 

 

 

När jag var 15 år började allt… Jag hade redan vid den åldern upplevt mycket smärta och trauman; förlorat en av de viktigaste människorna i mitt liv, hade en frånvarande pappa som flyttade till Saudi-Arabien när jag var 11, vänner som svek och som för många i den åldern; hjärtesorg kopplat till killar. Detta; för att bara nämna några av smärtorna jag upplevt.

Jag kom från en högpresterande familj med en pappa som alltid flytt in i träning. Vid den tiden hade jag inte direkt någon sund förebild och visste alltså inte hur jag skulle vara eller hur jag skulle hantera smärtan jag bar på, den ångesten som jag vaknade med varje morgon som ett svart hål i min kropp.

Den sommaren tillbringade jag på ett Österrikiskt internat; en sportskola där träning låg på schemat varje dag. Det var roligt. Ja så roligt och fick mig att må så bra så att jag tränade maniskt; flera gånger per dag. Med det ökade givetvis också min aptit då jag förbrände hiskeliga mängder energi; något jag då inte förstod. Så när en klasskamrat till mig kommenterade mina stora portioner bröt jag ihop…

Varje kväll innan jag la mig tog tvångstankarna tag i mig och jag var ”tvungen” att göra; 40 armhävningar, 50 sit-ups och 40 rygglyft. Detta fortsatte; varje dag i många års tid. Oavsett trötthetsnivå eller dagsform. Jag kände mig helt enkelt tvungen för att ens kunna sova med gott samvete.

Så gick åren och manin för mat och träning ökade. Jag var i absolut ”topp-form” och höll mycket strikt koll på både träningen och vad jag stoppade i mig. I fler år förbjöd jag mig att äta något onyttigt. Det var alltså nolltolerans till både pizza, godis, läsk, chips, pommes eller annat som jag ansåg onyttigt. Smöret skrapades bort från smörgåsen och alla produkter var lätt-produkter (vad jag då trodde var de mest hälsosamma alternativet).

Vid 19 års ålder var jag som ”sjukast”. Jag tränade 6-7 dagar i veckan varav en träningsdag kunde börja med 40 min snabbt på löpbandet för att sedan fortsätta med ett en timmes boxpass och sedan avslutas med 60 minuter intensiv yoga. Jag hade magrutor och fick oerhört mycket komplimanger för både min kropp och min disciplin.

Utåt sett var jag glad och sög åt mig av alla komplimanger jag fick av både min mamma, vänner och killar men inom mig rådde en djup förtvivlan. Jag kände mig fången i min egen kropp och visste inte hur jag skulle bryta mig fri.

Åren gick och min mani att leva ”hälsosamt” höll mig fortfarande i sina klor. Ingen såg eller vågade fråga hur jag egentligen mådde. Jag började att studera kost och träning i USA för att sen fortsätta mina studier i Sverige. Där var det många omkring mig som liksom jag; tränade maniskt och åt en strikt kost och jag tror det också var därför ingen direkt reflekterade över hur sjuk jag egentligen var. För det är just det; att leva ett ”hälsosamt” liv anses i mångas ögon vara ”sunt” och ”duktigt” när det i själva verket är direkt farligt och osunt!!

Jag började träna med en PT och var fysiskt starkare än någonsin. Jag ville ha ett mål. Ett mål med min träning och något jag kunde fokusera på så jag anmälde mig till en fitnesstävling där man skulle tävla i fem olika styrkegrenar. Jag tillbringade nästan varje dag på gymmet eller i löpspåret. Att jag i över ett års tid lidit av hälsporre och haltade ur sängen varje morgon var inget som då bekom mig. Träna skulle jag. Punkt. Till vilket pris som helst.

Så en dag sa kroppen ifrån. Jag skulle göra marklyft och det gick inte. Smärtan var olidlig. Jag gav upp den övningen och gick på bänkpress istället men bröstmusklerna skrek av smärta. Min tränare sa att jag nog behövde träna lite lättare, något jag inte alls ville höra.

Veckorna gick och jag fick för var dag jag försökte träna, inse att kroppen ville inte mer. Den var helt slut och sa ifrån att nu får det vara nog! Det var många tårar som kom i den vevan. Jag ville inte inse varken att min träning gått för långt eller att jag var skadad…

Så kom sommaren 2013 och det var där allt tog sin vändning… Jag mötte en man. En underbar man som även var kock. Han var den första att verkligen se mig, höra mig och älska mig ovillkorligt. I början av vårt förhållande fortsatte mitt maniska beteende. Jag varken drack alkohol, åt gluten och socker intogs bara i ytterst små mängder.

Men så gick tiden och sakta men säkert släppte ”sjukdomen” sitt grepp om mig. Jag hade äntligen insett att jag inte alls ville leva som en fånge i min egen kropp och att det enda sättet att frigöra mig från det var att utmana mig själv. Så jag tog fler och fler träningsfria dagar, införde mer och mer i min kost. Saker jag inte stoppat i mig på många år. Det var fortfarande en röst inom mig som försökte få tillbaka mig i sitt grepp.. En ångest varje gång jag åt något jag tidigare ansett ”onyttigt”.

Snart 4 år har nu gått sedan vi först möttes och jag är äntligen fri! Fri från all mani, fri från fångenskapen jag levde i i så många år. Idag tränar jag inte alls som jag då gjorde. Jag är ute i naturen timvis varje dag. Jag mediterar. Jag yogar om och när jag vill och inte för att jag måste. Jag äter precis vad jag vill och njuter av varje tugga. Ja, för jag älskar mat och att då kunna njuta som aldrig förr är en frihet som är svår att sätta ord på.

Idag är jag gravid i 6:e månaden och i vår kommer min älskade sambos och mitt första barn. Jag ser mig själv i spegeln nu och älskar min spegelbild mer än jag någonsin gjort. Jag klappar min mage och njuter av varje sekund jag får uppleva denna känsla. Denna heliga, välsignade känsla.

Ortorexi, som jag led av, drabbar fler och fler och det är dags att den lyfts fram i media och blir mer uppmärksammad. I detta ”hälsofokuserade” samhälle vi lever så är det ännu viktigare att det lyfts fram att det ”hälsosamma” även har en baksida som allt för få talar om.

Livet är till för att njutas av. Vare sig det är av mat, natur eller vila. Följ din kropp. Lyssna till ditt hjärta, din själ och din kropp. Be om hjälp när du behöver och tro inte att du behöver klara allting själv.

Och sist; du är aldrig ensam!

Med innerlig värme,

Alin