När jag känner mig dålig…

Ok det finns inget logiskt med det jag nu kommer att dela utan det grundar sig endast i sår och känslor…

Jag kan säga ganska exakt vad detta sår grundar sig i… Mitt sår då jag känner mig dålig ibland och sjunker ihop och känner mig pytteliten. 

Mitt första minne och vad jag delvis tror detta grundar sig i är de gångerna jag kissade på mig när jag var liten hos dagmamman och blev straffad genom att hon stängde in mig i deras sovrum på deras säng och sa till mig att jag INTE fick kissa på mig… 

Eller de år jag hade tyska hemspråk i skolan och var rädd för de stränga, hårda tyskorna” jag hade som lärare. Min första hette Erika… hon stack mig med pennan när jag inte förstod eller gjorde fel. Det kan låta oskyldigt men sår vi får kan skapas även av något sådant här ”banalt” som att bli stucken med en blyertspenna. Det var ju inte att det gjorde fruktansvärt ont utan själva handlingen ; att bli bestraffad för att man inte förstår eller gör fel. Jag skakade när jag skrev minns jag..av ren rädsla.  Och så kom vi till mellanstadiet; hon hette Gea och jag minns hur hon ibland ”jagade mig” genom skolan när jag var sen till vår tyskalektion och frågade mina klasskamrater otrevligt ”var är Alin”? Och klumpen i magen jag hade… Sen hade vi läraren i högstadiet. Minns inte om hon var lika sträng som min första lärare men minns hur handen skakade även här när jag skrev… och hur konstant rädd jag var att göra fel… 

Eller under tonåren när jag applicerade mascaran ”på fel sätt” och blev tillsagd… eller när jag hade svårt att ta in information i vissa ämnen i skolan och fick gå i stödmatte och fick tenta av Matte b-kursen tre gånger men klarade ändå inte slutprovet men fick godkänt i betyg ändå för att min lärare var schysst och såg hur jag kämpade. 

Åren gick och sen mötte jag Shawn psykopat när jag bodde i USA. Ilskan han kunde visa mot mig var fruktansvärd och alla gånger han ansåg jag gjorde fel har garanterat satt sina spår… Som den gången vi lämnat hans vän på flygplatsen och körde två bilar och jag hade missförstått honom och körde direkt hem istället för till affären. Tydligen skulle vi köpa en massa produkter till mig för att jag led av så grav acne (tror inte det var mitt initiativ utan hans att köpa) och jag hade alltså missat avfarten till affären och han fick handla själv och kom hem och kastade sakerna på mig en efter en medan han skrek hur jävla dålig jag var som missförstod honom. Rent dum i huvudet och en jävla f***a  om jag inte minns fel. 

Innan jag fortsätter att beskriva känslan som kommer de stunder jag går in i mina sår så vill jag berätta att djupa sår tar tid att läka och så även mina. Jag har jobbat mycket med mig själv, mina trauman och sår senaste åren men givetvis finns små bitar kvar. Jag är fullt medveten om det och tycker mig ha tålamod med mig själv… 

Ok så känslan då… den är djup och det finns ingen logik alls i den. Jag menar jag vet att jag inte är en dålig människa och jag vet att det är mänskligt att göra fel men just när de oläkta bitarna av såret har triggats så finns det ingen resonligt längre utan allt är känslobaserat… 

För att va konkret; jag köpte fel längd på kabel på lampor jag köpt hit hem.. jag råkade göra fel i en faktura… jag köpte fel storlek på en ballong… jag öste ton av parmesan på Nikis mat när det skulle vara på min egen.. Eller då jag var på buggkurs och inte hängde med i de snabba stegen och höll armarna på fel sätt och buggläraren visade hur jag skulle göra och sa att jag behövde spänna armarna mer och jag kände mig värdelös men visade ju givetvis ingenting utåt. Och känslan jag bar på när de exempel ovan skedde…? Jag kände jag mig rent värdelös och som en 7-åring som skäms. Det kanske låter ”fjuttigt” i vissas öron men det är just det som är grejen och vad jag delvis vill komma till… NÄR vi har sår som triggats så är det inte alltid de stora grejerna som triggar utan ofta de små.. och det är ju meningen att de SKA triggas och komma upp till ytan för att se ska kunna läkas.

Jag vet idag att jag är en bra person med ett värde som gör mitt bästa. Jag känner att jag är älskad för den jag är och jag vet att det är OK att göra misstag. Herregud det gör vi alla. Och de stunder jag inte är där ”mitt i såret” så är det lugnt och stabilt och tryggt och härligt. Men så kommer de där små ”skoven”… 

Jag försöker sätta ord till Mattias och säga att jag känner mig dålig och dum och att detta är MITT och ligger hos mig och att det inte har med honom att göra om jag reagerar på ett visst sätt i vissa situationer . Jag vill alltid ta ansvar för mina handlingar och sår men det är inte lätt alltid… 

Jag tror vi alla bär på de, de små eller stora såren. Jag har haft massvis av de men har nu ett fåtal kvar som jag ”jobbar med”. 

Och tänk va meningen va?! För HUR skulle jag kunna hjälp andra människor som jag dagligen gör i mitt yrke om jag inte haft och läkt sår 💔?