Om missfall och att barn kommer när de ska.

Jag tror så starkt att allt har en mening. I mitt liv har jag gång på gång fått uppleva just detta; befunnit mig i enormt smärtsamma upplevelser som jag knappt vetat hur jag ska överleva för att sedan komma ut ”i ljuset”, starkare än innan. Det jag nu ska berätta är en av de händelserna som hade just sin sanna, solklara mening…

Jag var 30 år när jag träffade Mattias. Han hade redan två barn och det var inte aktuellt varken för honom eller mig att skaffa barn tillsammans i början. Men så gick det något år och helt plötsligt kände jag STARKT att jag inte ”bara” ville vara bonusmamma. Jag ville bli mamma; själv få bära ett barn och se det växa upp.. Ganska snabbt efter ”beslutet” blev jag gravid. Jag minns att jag grät när jag gjorde gravidtestet och det visade positivt. Kanske kände jag redan då att allt inte skulle gå vägen… Veckorna gick och jag kunde inte känna den där genuina glädjen.. Eller jag var ”glad” men det gnagde något inom mig. Min mage blev snabbt väldigt stor och jag bad att få en tidigare tid för ultraljud.

Dagen för ultraljud hade kommit.. Jag gick in och la mig på britsen. Barnmorskan var fantastisk: så lugn och varm. Så blev allt tyst. På skärmen fick jag se den lilla i min mage men genast märkte jag på barnmorskan att något inte stämde. Och då hon kallade in sin kollega för en andra åsikt visste jag… barnet levde inte.. Jag minns att jag sa;” det var inte rätt barn. Nästa gång blir det rätt” varav barnmorskan såg mig i ögonen och med en genuin omtanke sa hon” du är klok du”… Mattias och jag lämnade rummet medan barnmorskan vinkade och sa; jag hoppas vi ses snart igen.”

Vi åkte hem. Jag var tom, ledsen och förtvivlad samtidigt som jag var klarsynt och kunde ”ta detta” budskap på ett sätt jag själv knappt förstod… Dagen efter fick vi tid hos läkare som än en gång konstaterade faktum och jag åkte hem med en liten medicinpåse innehållande det som skulle hjälpa mig få ut fostret. Den smärta hoppas jag aldrig mer få uppleva! Den liknar ingen förlossning eller annan smärta jag någonsin upplevt. Det var en rivande smärta som skar genom både själ och kropp… Jag låg på golvet i timmar för att senare ta mig till de solvarma klipporna vid havet. Och DÄR kom tårarna och all inneboende smärta rann ur mig….. Jag grät och grät och förstod att detta lilla foster hjälpte mig att läka så mycket gammalt som fanns inom mig. Det var som att jag redan där i all smärta kände att det var just den uppgift som detta hade, att läka mig och göra rum för det barn som skulle komma och vara här för att stanna….

Efter bara några månader blev jag gravid igen… Jag var rädd… rädd att inte få föda heller detta barn och varje ultraljud var en blandning av skräck och glädje. Men nånstans visste jag och kände att det var Holly som låg där i min mage. Jag mådde bra i övrigt under min graviditet. Jag strök på min mage och talade varje dag till henne (ja barn i magen hör oss❣️). Jag berättade hur mycket jag längtade och kände redan innan hon kommit vilket litet kraftpaket som låg där inne…

Så kom hon… efter en lång, utdragen och dramatisk förlossning (som med tanke på vad jag gått igenom året innan inte ens upplevdes särskilt smärtsamt) fick jag möta denna lilla tös. Hon var helt tyst när hon kom ut och det första som hände var att våra blickar möttes. Som att hon sa”ok mamma, jag är här nu och du kan va lugn ❤️. Hon är idag snart 2 år och MAGI… Jag förstår att säkert alla föräldrar säger så om sina barn men jag tror också att om man går igenom något sådant här så blir det så starkt, som att allt som skett innan var meningen och förberedde mig för just Holly!!!

Missfall är det många som upplever. Många fler än man tror. Men det är heller ingen som pratar om det. Just därför delar jag min berättelse. Och för att inge hop till de som behöver!!

Barn kommer när de ska har jag fått höra… Och DET kan jag skriva under på❣️

En kommentar på “Om missfall och att barn kommer när de ska.

  1. Kram fina du,jag reagerade väldigt starkt på detta och tårarna rinner.Så fint att du och Mattias har eran Holly nu.När jag väntade mitt femte och sista barn så kände jag hela tiden att något var fel,hon rörde sig knappt alls.Till slut föddes hon i en sätesförlossning och var blåsvart,det gick bra.Men sen visade det sig att hon hade fel på hjärtat,blev opererad i Lund vid 7 månaders ålder.Och sedan visade det sig att min lilla tös var utvecklingsstörd med autism,hon är 23 år idag.Och jag är så tacksam att hon valde just mig till mamma.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.