Ortorexi-när träning går för långt.
Ja, jag har celluliter, kan njuta av snabbmat och glass och tränar inte alls 6 dagar i veckan.. Min kropp är mitt tempel och det är något värdefullt som jag numera är oerhört rädd om.. Har det alltid varit så? Nej..
När jag var tonåring åkte jag på sommarinternat till Österrike; en sportskola i alperna där det var idrott varje dag på schemat. Jag var 15 år och hade precis upptäckt hur häftig känslan av att vara vältränad var. Jag tränade två pass om dagen och åt därför som en häst. När jag fick kommentarer om mina portioner började jag att gråta. Det var här resan började men när jag var 19 år var det som värst.
Jag tränade 6 dagar i veckan; 1-2 pass om dagen och på det höll jag en superstrikt kost bestående av endast kalorisnåla produkter. Chips, pizza och pommes frites rörde jag inte på flera år. Jag hade sexpack på magen och inget fett på kroppen. Alla komplimanger jag fick gav mig ökad energi att upprätthålla det egentligen sjukliga idealet.
Ortorexi är en sjukdom precis som anorexi och bulimi. Ortorexi innebär att du är tvångsmässigt övernyttig när det gäller framförallt mat men också träning. Det är svårt att säkerställa exakt hur många procent i Sverige som lider av sjukdomen men ca 6-7 % av befolkningen.
När jag led som värst var det ingen som visste vad ortorexi var. Man såg på mig som en sund och balanserad människa med disciplin. Att det låg något sjukligt över mitt beteende var det ingen som misstänkte. Inte ens jag själv. Det enda jag visste var hur fången jag var i min kropp. Jag kunde aldrig njuta av godsaker. Hade jag ätit en bulle mätte jag kaloriintaget i antal km jag behövde springa. Åt de andra pizza köpte jag sallad, var jag sötsugen och föll för suget; fick jag ångest och var tvungen att träna för att kompensera. Hela mitt liv kretsade kring träning och att ha en vältränad kropp. Under flera års tid hade jag tom. tvångstankar att, varje kväll innan jag la mig, göra 40 armhävningar på tårna och 50 sit-ups. Jag led i tysthet..
När jag idag skriver detta ler jag för mig själv och kan inte helt förstå att det är jag som varit där, som haft ett sådant sjukligt sätt att se på mig själv och min kropp. Jag som idag verkligen tycker om och uppskattar min kropp och njuter fullt ut av livet. Så vad hände sen undrar ni nog? Hur ändrade jag mitt beteende?
Inom mig började en röst så sakteligen göra sig hörd och jag började lyssna på den. Jag började se människor omkring mig och uppmärksammade deras osunda inställning till mat och träning. De var egentligen speglar av mig själv. Det var DE som fick mig att se klart och jag bestämde mig för att det jag höll på med inte var jag. Det var inte alls vad jag stod för. Jag skulle ju jobba med människor. Då ska man ju vara en förebild och att vara en förebild är enligt mig att ha en sund balans utan tvångsmässiga beteenden. Resan till ett sunt beteende var krokig och den mentala biten var absolut svårast att jobba med.
Den slutgiltiga smällen kom då jag bestämde mig för att tävla i en styrketävling. Jag var i mitt livs bästa form och starkare än någonsin. DÅ fick kroppen nog och jag blev inflammerad men innan dess haltade jag, i 1.5 år, ur sängen varje morgon med hälsporre och sprang mil på det. Inför tävlingen tränade jag 6 dagar i veckan tills jag en dag inte kunde göra knäböj som var en av grenarna jag skulle tävla i. Det var första varningssignalen som jag tog på allvar. Därefter blev bröstmusklerna inflammerade och jag förstod… Jag vaknade upp; på riktigt denna gång. Det jag höll på med var en misshandel mot min egen kropp och det var dags att bryta mönstret!!
Från den dagen för drygt 2 år sedan har mitt liv totalt förändrats. Jag sa upp mig och startade eget, jag mötte mannen i mitt liv, jag flyttade, jag har blivit bonusmamma, jag äter popcorn och godsaker när jag är sugen, jag vilar utan att känna prestationsångest, jag tränar OM och NÄR jag har lust och något av det viktigaste; jag lyssnar ALLTID på min kropp.
I söndags åt vi lunch på Max. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att le. Jag tittade på Mattias och sa; ”vilken resa. För några år sedan hade jag aldrig ens föreslagit hamburgare till lunch och här sitter jag nu och njuter av varje tugga.. samtidigt som jag sippade vidare på min Cola.,.” Den känslan jag har idag; att aldrig någonsin få ångest över ett missat träningspass, att kunna njuta av godsaker utan att behöva kompensera energiintaget med träning; DEN känslan är obeskrivlig!
Så varför berättar jag det här nu..? Varför delar jag denna ”sårbara” berättelse? För att jag ser det överallt omkring mig; varningssignalerna när den hälsosamma livsstilen håller på att gå till överdrift. Jag vill uppmärksamma alla om hur farligt det är när träning går för långt. Våra kroppar är maskinerier som vi behöver vara rädda om. Vad jag säger är att det finns mer i livet än att leva upp till något sjukligt ideal. Det finns en hel värld där utanför som väntar på att bli upptäckt. Att leva hälsosamt innebär att finna en inre och yttre balans; inte att träna varje dag, känna ångest över missade träningspass och att hålla en strikt diet.
Jag tror att allt i livet har sin mening och så även denna resa för mig. Det har varit en av mina viktigaste erfarenheter att ha med mig. Jag driver eget företag inom hälsa och jobbar med att hjälpa människor till ett friskare liv. Nummer ett för mig då är att förstå mina klienter och att kunna sätta mig in i deras olika bakgrunder. Med den här erfarenheten har jag ”båda sidorna av myntet”. Ja att röra på sig är givetvis bra men jag vet också vad det innebär när träning går överstyr och hur otroligt viktigt det är att vara snäll mot sig själv och sin kropp. Jag tror att en del som läser det här känner igen sig och om jag så får en eller två där ute att ”vakna upp” så är det väl värt detta inlägg.
Så nu vet ni; ja jag äter allt och nej jag tränar inte 6 dagar i veckan. Nu sitter jag här på en sten i solen och känner känslan. En harmonisk och kärleksfull känsla.. För första gången i mitt liv har jag äntligen hittat hem…
Jag vill tacka Mattias min skatt för allt hans stöd på denna resa. Till er andra; jag finns för er om ni vill höra av er eller dela era resor. Maila mig jättegärna på alinbistoletti@mail.com
Varma kramar,
Alin
BILDEN HÖGST UPP I INLÄGGET SYMBOLISERAR MIN ”FYSISKT STARKASTE” TID. PÅ DEN BILDEN BRYTER JAG ARM MOT EN SVENSK MÄSTARE I ARMBRYTNING.
BILDEN HÄR LÄNGST NER ÄR FRÅN MIN STUND I SKOGEN DÅ DETTA INLÄGG SKREVS OCH REPRESENTERAR MER DEN JAG ÄR IDAG:-)
En kommentar på “Ortorexi-när träning går för långt.”
Kommentera
INTUITIV LIVSCOACH
Man kan kalla mig en livsnjutande, "nytänkande" bloggare som kommer att ta upp ämnen som; kroppen, själen, mat, andlighet och frågor och funderingar kring allt detta.
Jag är Alin Bistoletti. Mamma till Holly 5 år och Niki 10 månader. Utöver min mammaroll så jobbar jag som intuitiv livscoach.
Jag har stark dragning till naturen och tillbringar mycket tid där. Utöver det så finner jag stor glädje i att laga mat och baka och uppskattar "det enkla" i livet. Jag tar ingenting för givet och känner varje dag en tacksamhet till allt jag har.
Min personliga resa har varit prövande i mångt och mycket. Jag har alltid varit en sensitiv själ och känt mycket. Något jag idag ser som en gåva menad att hjälpa andra men som genom livet också varit oerhört prövande; att ta in så mycket och känna "andras känslor" utan att förstå det. Jag har gjort både en fysiskt och själsligt tuff resa men känner mig idag mer läkt än någonsin och med det; en frihetskänsla jag aldrig tidigare känt.
Jag hoppas med denna blogg och med det jag arbetar med kunna hjälpa fler på sin livs väg; hjälpa med allt från läkning till att finna ro och att finna sin väg. Den rätta för just Dig.
Mycket värme,
Alin
Alin Bistoletti 
Tack för fint delande💚
Blev så berörd av att du hittat hem☀️
GillaGilla