Förlust och saknad- en fin berättelse

Jag vet inte när jag delade en såhär sårbar berättelse förut… det är läskigt. Som att jag serverar mitt hjärta på ett fat. Men jag vet också att en del av min uppgift här på jorden ÄR att dela sårbart… att visa mig sårbar även för den ”större massan”.. Och sen tycker jag det är så fint att våga va sårbar. Så jag berättar nu…

Jag har delat bitar av denna förlust förut så kommer inte dra hela historien igen… Det som hände för 25 år sedan; hur min stora trygghet och ”pappafigur”… han som läste läxor med mig och gav oss en godispeng, han som lärde mig så mycket och som jag älskade så innerligt; plötsligt gick bort över en natt när jag var 15.

Jag hade nog känt det på mig för jag hade burit på en stor sorg hela den dagen… Jag spelade låten ”Ave Maria” och grät.. men förstod själv inte varför. Senare på kvällen fick vi veta att Johnny somnat i sin säng och aldrig vaknat.

Vi fick ingen hjälp med att bearbeta denna sorg. Tror de vuxna omkring oss inte själva hade verktygen… så min bearbetning blev att jag skrev och skrev och grät och började dricka hiskeliga mängder alkohol istället. Sorgen var så brutal och olidlig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen…

Precis efter Johnnys bortgång var han med mig i drömmarna. Vi åkte tåg tillsammans och pratade. Jag behövde honom där med mig… Ibland har jag känt hans närvaro här hemma.. känt hur han lägger sin hand över min högerhand… känt hans doft… Vetat att han är här. Men senaste åren har han känts längre bort och det var nog 10-15 år sedan han besökte mig i drömmarna men i natt så fick jag uppleva det fina igen…

Det sista jag sa högt innan jag skulle sova igår var: ”snälla Johnny, jag saknar dig… det var så länge sen. Kan du inte besöka mig i drömmarna i natt….”

Jag vaknade 5.30 av Niki. Han gråter och vill ligga bredvid mig. Då mindes jag min natt.. hur Johnny visat sig för mig i ca 45-årsåldern. Nyrakad och pigg. Han berättade för mig om alla sina resor.. Jag tittade på honom och visste han var död och att det endast var ett kort besök.. Kort, men för mig så så viktigt 💌! Tårarna började rinna och niki stryker min kind i mörkret och torkar bort de… 

Vi går upp och lite senare på morgonen vill jag sätta igång lugn musik på högtalaren. Av en ren ” Tillfällighet ” dök Ave Maria upp… jag tryckte på play och en ocean av tårar kom… jag lät de falla… känslan var en enorm saknad.. förlust, Smärtan över att Johnny aldrig fysiskt får träffa mina barn.. att han aldrig fick lära känna Mattias… kärleken så stark… och det fina i hur livet funkar; våra nära må fysiskt lämna oss men de kommer ändå alltid att finnas med oss ❤️.