Att förlora en trygghet…❤️
Det var höst.. Jag var 15 år och på väg till min tennislektion när jag ser mamma bryta ihop i telefonen.. Jag förstod att något fruktansvärt hade hänt.. hela dagen hade jag burit på en sorg.. Tårarna fanns i ögonen hela tiden och av någon anledning ville jag på repeat lyssna på Ave Maria… Så då; när mamma lagt på luren fick jag förklarat för mig att Johnny hade dött… De hade hittat honom död i sin säng i barndomshemmet i Emmaboda. Det var alltså detta jag redan ”känt av”…
Johnny.. han som funnits med mig sedan födsel. Han som var som vår ”pappa”, den som läste läxor med oss, gav oss en guldpeng på fredagar att köpa godis för i kiosken. Johnny som var min stora trygghet och fadersgestalt❤️.
Den bottenlösa sorgen går inte att beskriva. Det var som att min värld rasade samman. Jag gick in i ett destruktivt beteende; en flykt undan smärtan; och började att dricka mig redlös varje helg. För en stund kunde jag fly undan den inre smärta jag bar på… Men lika snabbt kom den ifatt mig och tårarna forsade… När alkoholen nådde ut i mitt system kunde sorgen inte längre hållas tillbaka. Smärtan kändes oändlig och jag fann ingen väg ut…
Jag kände mig så förtvivlat ensam i min sorgeprocess.. ingen som frågade hur jag mådde.. ingen vuxen att tala med. Hemma hos oss ”la man locket på” och sorgen och saknaden fick liksom ingen ventil…
Månader gick och alkoholen byttes ut mot manisk träning… Sakta och med tiden mildrades förtvivlan… Johnny brukade hälsa på mig i mina drömmar och där fann jag ron i att han ändå var med mig❤️.
20 år har nu gått sedan Johnnys bortgång. Sorgen och smärtan har lämnat mitt system och istället bär jag med mig minnena av Johnny på ett lugnt och kärleksfullt sätt. Jag känner ofta hans närvaro och ibland kan jag till och med förnimma hans doft i köket.
När jag nattar Holly så brukar jag tyst tala till honom och be honom vaka över henne…
Att förlora någon nära är en sorg svår att beskriva.. Men att sedan förstå och tro att det finns så mycket mer än detta liv och känna att ”våra bortgångna” är med oss är så fantastiskt. Det lindrar sorgen och blir istället till något vackert… ❤️.
Även om Johnny inte längre finns med mig i fysisk form så vet jag att han ändå är där…. på så vis kommer han alltid alltid att finnas med❣️.
4 kommentarer på “Att förlora en trygghet…❤️”
Lämna en kommentar
INTUITIV LIVSCOACH
Man kan kalla mig en livsnjutande, "nytänkande" bloggare som kommer att ta upp ämnen som; kroppen, själen, mat, andlighet och frågor och funderingar kring allt detta.
Jag är Alin Bistoletti. Mamma till Holly 5 år och Niki 10 månader. Utöver min mammaroll så jobbar jag som intuitiv livscoach.
Jag har stark dragning till naturen och tillbringar mycket tid där. Utöver det så finner jag stor glädje i att laga mat och baka och uppskattar "det enkla" i livet. Jag tar ingenting för givet och känner varje dag en tacksamhet till allt jag har.
Min personliga resa har varit prövande i mångt och mycket. Jag har alltid varit en sensitiv själ och känt mycket. Något jag idag ser som en gåva menad att hjälpa andra men som genom livet också varit oerhört prövande; att ta in så mycket och känna "andras känslor" utan att förstå det. Jag har gjort både en fysiskt och själsligt tuff resa men känner mig idag mer läkt än någonsin och med det; en frihetskänsla jag aldrig tidigare känt.
Jag hoppas med denna blogg och med det jag arbetar med kunna hjälpa fler på sin livs väg; hjälpa med allt från läkning till att finna ro och att finna sin väg. Den rätta för just Dig.
Mycket värme,
Alin
Alin Bistoletti 
Ljus o kärlek till dig min vackra själ ❤️❤️❤️
GillaGilla
Visst finns han med dig🌟 Men klart att en sån förlust för en tjej i den åldern ger en stor sorg och saknad❤️ Att ändå känna att dom är med oss i en annan dimension ger ändå en tröst🦋 😇🌈❤️😇
GillaGilla
Visst finns han där.Och jag vet hur det känns när man förlorar någon.Min mamma dog i cancer och hon var hemma hela tiden tills hon dog,farmor och farfar + svärfar dog i cancer.Men det som var svårast att klara av,var när min man dog i cancer,denna bottenlösa förtvivlan att bli lämnad av den som var min trygghet,mitt allt.Lämnad ensam med vår utvecklingsstörda dotter med autism som inte förstod det som hände.Det är 5 år sedan nu,och jag saknar honom så.För 1 år sedan togs min sköldkörtel bort och det var cancer i den.Men jag finns kvar för våra 5 barn och klarade av det.För flera år sedan togs en tumör i bröstet bort.Jag är glad att barnen slapp uppleva att jag försvann för dom.
GillaGilla
Så vackert o fint du beskriver den personen som du saknar Alin, jag känner din smärta o förtvivlan o saknaden efter honom men oxå den enorma Kärleken du har till din extra pappa.
Jag har valt att förlåta min adoptiv pappa för hur han behandlade mig o var mot mig när jag växte upp o i vuxen ålder oxå!
Jag känner mig fridfull när jag har tagit de beslutet.
Kärlek, värme, hopp, glädje o förtröstan till dig o de dina 😊❤❤❤🙏😇🤗
GillaGilla